Fototriss del 146
Varje söndag publiceras veckans tema. Utmaningen ligger i att man på sin blogg publicerar tre bilder på det givna temat. Sedan länkar man till sitt eget inlägg på fototrissbloggen.
Veckans tema är Vid vatten, och jag har vaskat fram min triss ur den gångna sommarens fotoarkiv:
1. Sjövild terrier
2. Nymf
3. Jag vågade
/E.
Ryssen kommer
Familjen har numera två katter - en bengal och en ryss. Mojsan kom hem! Efter fem veckor eller något sådant kom hon, skitig och tufsig - och ASFET. Seriöst, har aldrig sett henne så tjock. Huvudet är jättebrett, ser ut som en hamster med kindfickorna fulla med mat. Nu blir det banta.
Första åtgärden var att presentera henne för lillebror Eskil. Sådääär populärt. Katterna spottar och fräser till varandra men än så länge har det inte gått till några tassgripligheter. De verkar däremot vara relativt jämbördiga och turas om att jaga den andra. Tror att det kommer att lösa sig, om inte annat så för att de kommer lära sig att ignorera varandras existens. Mojsan är ju ute på dagarna, Eskil inne (och så kommer det förbli, för man bli fullständigt GALEN på mjaomjaomjao vis ytterdörren/sovrumsdörren/fönstret klockan fyra om morgonen när fanskapet ska ut). På nätterna är Eskil i sängen medan Mojsan, av ovanstående anledning, sover i lägenheten i källaren. Så det är relativt fredligt ändå. Även sedan ryssen kommit.
Mindre fredligt var det vid ankomståtgärd nummer två - saneringen. Katten var så genomskitig att det inte fanns något alternativ. Annars badar jag henne otroligt sällan eftersom hon inte behöver det, ryssar har bra hårlag och är otroligt lättskötta. Hon ylade och skrek och gick på så jag nästan var rädd att bli anmäld till djurskyddet, grannarna måste ju ha trott att jag höll på att ta ihjäl henne (miss-hantering, ha ha ha). Minst.
Välkommen hem, vackra Pus! <3
/E.
Nä nu jävlar.
Nu är det skärpning. Jag ska ta tag i bloggandet igen, jag saknar det. Nu saknar jag det.
Ironiskt nog var senaste inlägget ett där Mojsan var borta. Hon kom hem igen, men nu är hon borta igen, sedan en månad. Den här gången är det nog på riktigt. Katten har tagit slut.
Tomrummet är stort, för stort. Så för en vecka sedan flyttade Dino Eskil in. Dino är ett hundnamn, man måste i mitt tycke ha ett "S" i kattnamn (lättare att locka på dem då), och så en liten flört med staden i mitt hjärta... Fina lilla Esk-sk-skil, du har ett stort hål att fylla men du gör det bra.
Idag är det massage hos Jeanette. Ska bli skönt. Och shit pommes, nästa lördag är det tjejmilen. Börjar bli nervös!
/E.
Mojsan...?
Jag är ledsen, bedrövad, orolig, nervös, förskräckt och skräckslagen.
Nu är det ju inte första gången katten är borta länge. Inte alls. Det är fjärde eller kanske femte som jag minns ordentligt, som hon är iväg fler än ett par dagar. Hon brukar kunna vandra iväg och vara ute ett par dygn och sedan komma tillbaka som om ingenting hänt, proklamera att MJAOOOU - finns det nån mat här eller? - och sen äta tills hon kiknar för att sedan helt nonchalant lägga sig på sin kudde i soffan och tvätta sig. Det är liksom precis hennes stil.
Men nu har jag inte sett henne sedan i lördags kväll när hon gick ut. 8 dygn.
Hon kan ju i och för sig ha varit här efter dess men utan att vi vet om det eftersom vi var borta från söndag till onsdag. Matskålen på trappen var tom, fast det kan visserligen vara andra som ätit upp den; grannkatter eller skator eller bärplockare... hmm.
8 dagar, Mojsan! Nu tycker Mamma att det är dags att komma hem!
Kss kss kss kss kss kss kss kss kss kss kss...? Pusen...?
<3
Falun
Är på hotell. På hoteeeeeell! Det du, Fia =)
Här är jag:
Scandic är alltid bra. Fint och fräscht, man känner igen sig och det är bra sercvice. Ikväll var det fenomenastisk service till och med! Restaurangen hade extraöppet p g a tre busslaster med tyskar och hade bara en rätt på menyn för enkelhetens skull. Stekt kyckling i salsa med hemmagjorda pommes frites. Jag förklarade läget med min nyopererade mage och att jag bara kan äta mjuk mat som man kan mosa på tallriken. Kocken skrattade, gick ut, det tog tjugo minuter och sedan kom servitrisen med en tallrik pocherad lax, hemslängd hollandaise och kokt potatis. DET är service! Behöver jag säga att min generösa dricks gick rätt ner i kockens ficka?
Määäääätt...
Imorgon börjar jag skolan igen! Det är därför jag är här. Ska bli så kul att plugga och anstränga hjärnan lite igen (jag är fullt medveten om att jag kommer få äta upp det där omkring den 28 november när det är tre tentor i veckan och massa inlämningsuppgifter. M'allafall.) och få lära sig något nytt! Har min lilla skolväska här. Den innehåller:
* Pärm, Virrvarr (älska Bernadottes knasprepsykadeliska mönster)
* Filtspetspennor Stabilo (0.4 resp 1 mm) - kanon att färgkoda anteckningarna...
* ...och stryka under i texter med samma färg på understrykningspennorna.
* Anteckningsblock Whitelines - grått papper med vita linjer. Mkt vilsamt för ögonen!
Nä, nu är det sängen och försöka sova så jag är pigg imorgon! Natti alla!
/Nursie
En vecka sedan DagenEfter
i Stockholm. Bäst. Igår var det en vecka sedan jag med en hel fjärilssvärm i magen, dropp i handen samt en uppsättning ENORMT fula kläder (jag skojar inte; ribbade före detta vita pippilångstrumpbomullsstrumpor av over-knee-typ utan häl, skjorta med enbart knytband i nacken så man visade hela röven som lyckligtvis doldes av Landstingets läckra bomullskallingar) åkte ner till kirurgiavdelningen och klättrade upp på operationsbordet för att göra min Gastric ByPass-operation. En vecka sedan jag slutade banta efter 13 år av kamp.
Gastric ByPass är en magsäcksoperation som hjälper gravt överviktiga att gå ner i vikt och dessutom få ett varaktigt resultat. Det sägs att om man har ett BMI på 35 eller mer så kan man inte gå ner så mycket i vikt som man behöver för att bli normalviktig och dessutom behålla den nya vikten. Jag vill börja med att poängtera att det INTE är fråga om en "easy way out" vilket man lätt kan få intrycket av när man surfar runt på nätet eller lyssnar på oinsatta som diskuterar. Det är den absolut sista utvägen sedan man testat "allt"; kostomläggning, ändrade motionsvanor, livsstilsförändring, VLCD (Very Low Calorie Diet, t ex Cambridgekuren eller Modifast) samt medicinsk diet i form av läkemedel såsom Xenical eller Reductil. En operation av denna typ kräver att man ändrar sitt sätt att se på och hantera mat - för resten av livet. Men, what the hell; det måste man ju göra iallafall om man ska ta tillbaka kontrollen över vikten! Tänkte jag - och så bestämde jag mig.
Jag uppfyllde varenda kriterium. Jag har nämligen provat allt - ViktVäktarna. Cambridge. Hälsovägledare. Ökad träning. GI. Reductil. Och jo, visst gick jag ner i vikt. Jag har yoyobantat hela mitt liv. Jag har ganska lätt kunnat pressa ner mig 10-12 kg, men så fort jag släppt efter och slappnat av så har kilona kommit tillbaka, och varje gång har de tagit med sig några gästkilopolare som sedan flyttade in permanent. Jag har tröttnat på det, och har dessutom kommit till insikten att jag inte klarar av det här själv. Så jag valde den sista utvägen. Förändringen i kosthållning och motion var jag tvungen att göra oavsett vad och jag ville passa på nu, innan det blev för evigt för sent att ändra. Medan antalet kilon att gå ner fortfarande ligger på en rimlig nivå, innan blodkärlen kloggar igen, innan diabetesen är ett faktum och innan knän och höfter packar ihop. Innan stroke. Innan hjärtattack. Innan cancer. Nu. Valet var inte så svårt.
Några veckor innan kom gruvsjukan. Herregud. Vad hade jag gett mig in på? Man läser ju då och då om folk som det går illa för på operationsbordet. Förmodligen skulle jag komma att straffas för min lathet/egoism/fåfänga/? med att antingen 1) dö på bordet, eller 2) vakna under narkosen och känna allt och genomlida helvetets kval och pina utan att kunna skrika, blinka, vifta på tårna eller nånting. Hjälp! Mina barn, herregud, mina små barn - hur ska de klara sig utan sin mamma? Så jag började planera. Hmm, få se nu... Jag ska köpa och skriva kort till alla deras födelsedagar upp till 20 års ålder. Skriva brev till deras första skolexamen, deras student, förlovnings- och bröllopsdagar och första barnafödseln. Undertecknat Änglamamma. Mamma i himlen. Så får det bli.
Jag hann såklart inte. Hey, det är ju ändå mig vi pratar om. Och tur är väl det. För annars hade jag nu suttit här med 44 kort och brev helt utan rim och reson. Och jag klarade mig ju! Jag överlevde! Fattade ingenting, ena sekunden fick jag lite lugnande medicin i infarten i min hand för att jag låg och grät efter barnen och tänkte ställa mig upp och ta mina fula kläder och gå till T-banan vid KTH, och andra slog jag upp ögonen i ett glatt, runt ansikte som sa jagheterhasse och hade fem ögon. Wooou, sova lite till kanske.
Så här funkar en mage, före och efter en GBP-operation:
Man äter något. Någotet åker ner till magsäcken. Där bildas enzymer som bryter ner maten så att näringen kan tas upp av kroppen. Upptaget görs i den första biten av tunntarmen. Genom att man kopplar bort en stor del av magsäcken och sammanfogar sin nya lilla magsäcksficka med den nedre delen av tunntarmen, där avsevärt mycket mindre näring tas upp, får man två anledningar till viktnedgång. a) Man kan bara äta begränsade mängder mat, och b) Kroppen tar inte upp all energi och näring ur den lilla mängd mat man äter. Den stora delen av magsäcken sitter kvar och fungerar såtillvida att de nedbrytande ämnena fortsätter produceras däri men dessa rinner ner i den inaktiva, förbipasserade (ByPass=förbipassering) delen av tunntarmen för att sedan droppa ner i den del av tunntarmen där maten passerar. Därmed sker matsmältningen ganska snabbt och detta i sin tur medger en minskad tolerans mot snabba kolhydrater och fett.
Om man som opererad äter mat med för mycket socker eller fett, för snabba kolhydrater eller om man äter för fort råkar man ut för en trevlig (inte) företeelse som kallas dumping. Det är kroppens reaktion på ovanstående, och reaktionen kommer som regel inom 30 minuter från att man ätit. Man kallsvettas, mår illa, blir yr och får svimkänslor. Och räserbajs. Detta blir så det tredje skälet till viktnedgång - c) learning by doing helt enkelt. Har man dumpat för att man ätit till exempel snabbmakaroner, glass eller äppelkaka med vaniljsås så lär man undvika dem i fortsättningen. Blotta åsynen av ett Marsánpaket får kroppen att minnas hur illa den mådde och så låter man bli. Alla dumpar inte på allt, man kan kanske äta lite glass, men inte en halv Ben & Jerrysburk. Inte en hel pizza, men en slice någon gång ibland. Kanske inte stuvade makaroner, men fullkornspasta funkar helt okej.
Så här ser det ut före och efter:
Bild från www.cftk.se Så nu börjar mitt nya liv. Har redan gått ner 9 kg. Beach 2011 - WATCH IT!
/Tjocksmocken
Usel streckkodssamling, Milko!
M'allafall.
På paketet informerar Milko om att om man samlar på sig streckkoder från 150 olika milkoförpackningar så FÅR man ett förkläde och en grytlapp från Frösö Handtryck. Handtryckta. Värde 350 kronor. Gee, thanx! 150 produkter från Milko. Om vi ponerar att en liten burk crème fraiche är den billigaste varan, och att den kostar säg 9.50 pix så kommer grytlappssetet att kosta 1 425 kronor. Värde 350. Hygglo.
The bitch is back
Jag tappade inspirationen och lusten att skriva, och dessutom räckte inte tiden till. Men jag har saknat bloggandet och möjligheten att skriva av mig. Så nu lever bloggen igen! Jag kommer att fortsätta som förr med att kommentera konstiga saker, underbara händelser, språkliga grejer, husrenovering och såklart mina egna klantigheter, upptåg och tillkortakommanden. Välkomna tillbaka!
Kram, E
Tatueringsplaner
Nu så här till hösten startar planerna ordentligt!
A. Piffa de befintliga tatueringarna
Först och främst ska jag slutföra barnens hyllningsgaddar som jag har på insidan av underarmarna. Danjel ska få piffa upp E's lite grand för Magnus i Eskilstuna gjorde den lite för liten så texten börjar bli grynig. Det ska läggas i lite vitt här och var så kommer det bli bättre, samt att det svarta ska skärpas till lite så att den blir lika svart som A's. Till sist ska det dit symboliska bilder vid båda namnen. Har länge funderat på vad man skulle ha för bild. Jag har ju alltid kallat E för Hjärtaskatt och var väl lite lur på om man skulle kunnat göra något av det - typ en skattkista med hjärtan i, eller en skattkista i form av ett hjärta med locket lite på glänt eller... men nja. Så tänkte jag till lite igen (jag gör det ibland) och kom på att en fyrklöver är kanske en bra bas! Googlade lite och hittade den här snyggingen 
och blev superförälskad! Nu är detta ju bara tre blad, men jag skulle i så fall be att få den omritad till en fyra. Fyrklövern är ju den ultimata lyckosymbolen och jag har ju haft tur som fått mina fina tjejer, och de i sin tur har haft en enorm tur att faktiskt ha överlevt. Därför är det ju fenomenalt symboliskt med just denna lilla bild. Att bladen dessutom är hjärtan är ju ytterligare grädde på moset! Ska kolla vad Danjel kan göra av det här.
En annan plan rör draken jag har på vänster överarm. Tycker att den känns lite halvfärdig. När Doc Holiday i Örebro gjorde den var jag supernöjd, men med åren har jag börjat sakna något med den. Skulle vilja göra något mer runt om och på något sätt avsluta den. Kanske med någon slingrig klätterväxt som löper upp en bit på axeln eller så.
B. Man vill ju ha fler också...
På den andra överarmen har jag en önskan att göra en riktigt färgklick - jag fantiserar om liljor och andra blommor och tillsammans med det en slingrig stängel med mycket ornamentartade detaljer och kanske några små stjärnor. Den ska vara feminin i mjuka pastellfärger och ska även sammanfogas med den lilla tribal jag har på höger skuldra. Så har jag en idé om att tillföra dermal anchors i en del av blommorna, t ex som pistill eller så. Här är några fina dermals; ![[img]](javascript:popupImageWindow('/Public/Store/popImg?img=/images/p1191847443442dmj_pk.jpg');)
;)
; som jag tror skulle kunna vara pricken över i i min blomsterprakt. Jag har tittat ut en artist som jag är övertygad om skulle kunna göra den här tatueringen precis som jag vill ha den, och det är Electric Linda i Norge, närmare bestämt i Moss. Är ju En Liten Bit att åka, men kolla in hennes portfolio... wow. Såg några bilder av hennes arbete i en tatueringstidningen häromsistens och hon är helt enorm! Så det blir nog en tur till Norge. Om man åker till Røros och så tar man flyget till Oslo så är man ju nära och just den sträckan som är kvar sedan, den är jag förtrogen med sedan förut så det är nog inget större problem att ta sig fram.
Och nej, det gör inte särskilt ont. Tycker jag.
/E
Sum/soy
Googla på "(ditt namn) är", i mitt fall "Ellinor är". Glöm för all del inte citationstecknen, annars fattar sökmotorn inte riktigt hur du menar. Plocka ut några roliga fynd och kommentera gärna!
A. Dopnamn: Ellinor
Ellinor är i farten!
Jämt!
Ellinor är passionerat nyfiken
Japp - kan ALDRIG hålla fingrarna ur varken sylt- eller kakburkar. Det har nog trasslat till det för mig genom årn, men å andra sidan har jag ALDRIG tråkigt!
Ellinor är en förnuftig reserverad och ganska praktisk flicka
Förnuftig? Nja... Reserverad? Bland nya människor. Praktisk? Jovars!
Ellinor är en varm människa
Har fönstret öppet på nätterna året om. E är likadan men stackars P huttrar sig till sömns. Men om man skakar blir man varmare, kanske...? =)
Ellinor är ingen vanlig tjej
Nä det ska gudarna veta...
Ellinor är kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i en mindre kommun
Åh det vore roligt... Då skulle jag göra om en HEL DEL i Härjedalens kommun... Skaffa en fungerande socialtjänst och köpa loss tomten neranför oss till exempel. Och slå upp ett ridhus i Viken. Och...
Ellinor är 33 år
I HELVETE!!!
Ellinor är en härlig gungmöbel som finns både som fåtölj och som tvåsitsig soffa
Jo, rumporna och magarna gungar kanske en del...
Ellinor är nyinredd med 18 st kojplatser
Nää! Nog för att jag är relativt nyförlöst, men 18???
B. Smeknamn
Elli är en blandras av raserna American Staffordshire Terrier (AmStaff) och Staffordshire bull terrier
Haha, skulle jag nog vara om jag vore hund... Envis, lättlärd och biter ifrån bra.
ELLI är avsedd för alla men riktar sig särskilt till skolelever
Hmm, tja... är ju lärarutbildad...
ELLI är ett mångsidigt informationspaket
Är lite av en samlare på värdelöst vetande så - ja!
Elli är lite grumpy
Ibland så.
Elli är experten
Japp! På att klanta till det, tappa bort nycklarna och komma tre minuter sent - jämt!
Elli är rymningsbenägen
Längtar ofta bort. Gräset ÄR oftast grönare någon annanstans, men när man varit borta ett tag är det åter grönt här hemma.
Elli är nämligen en s k F3, vilket betyder att hon har "viltfångade" förfäder
Eeehhh... okej???
/Elli är färdig.
Så fruktansvärt beroendeframkallande...!
Idag insåg jag att det kanske gått lite väl långt. Jag har nämligen börjat välja mina grödor jag planterar efter hur min IRL-iga dagsplanering ser ut. Om fyra timmar ska jag mata A, nähä då kan jag inte odla jordgubbar... har insett att det är dags att lägga ner det här. Jag och den lilla bonden långt där inne är lite oense, men så måste det bli. Musik är bra! Med musik kan jag slappna av och tänka på något annat än min farm. Musik.
In på Spotify (veckans andra webfavorit) och lägga upp en lista med lugn, avkopplande musik. Där gullvivan blommar. En kväll i juni. Balladen om briggen Blue Bird av Hull. It must have been love. Åh, den här är bra - Brothers in arms med Dire Straits från det legendariska albumet med samma namn. Mark Knopflers fenomenala gitarrspel och mörkhesa stämma låter mina dallrande, jordiga, gödseldoftande nerver stilla sig. "These mist covered mountains are a home now for me (---) Some day you'll return to your valleys and your farms...
FARMS!!! Farm. FARM! Min lilla farm, shit, jag har glömt mina auberginer nu har de säkert ruttnat bort och jag får inte ett rövis för dem fan också nu kan jag inte köpa nån rosa traktor! Jävla Mark Knopfler. Det är hans fel, alltihop. Jaa.
(De såg henne aldrig mer.)
Snakebite
Igår kväll låg Mojsan på soffan och vilade. Hmm, tänker alla som känner henne. Ovanligt? Näppeligen.
Dock kom vi på att hon hade nog legat så mer eller mindre hela dagen. Jag hade dessutom råkat fläta till henne med en tumstock utan reaktion och DET får i normala fall inte förekomma - då blir hon synnerligen förnärmad och det låter sig visa i allehanda uttryck såsom sura pisk med svansen, förorättade blickar samt en MJAAAAAOOOOOU-serenad utan dess like. Något var alltså fel. Tittade till en gång till på henne och insåg att vänster baktass var totalt igensvälld. Den var jämntjock från knäleden och neråt. Ordet "huggorm" for rakt igenom mitt huvud, med tanke på svullnaden, men när jag kände genom tassen, vilket för övrigt var s å d ä r populärt, kände jag bara ett sår vilket var beläget på ovansidan av tassen. Misstänkte då istället att det är en krigsskada från ett av Mojsans alla neighbour fights. Jag ringde till veterinären (saker och ting händer alltid på jourtid, eller hur Ola? =) ) och pratade med henne. En timme senare satt kattstackaren och sjöng i sin transportbur på väg mot Hede och veterinär Helene. Hehe, kattkräket skulle bara vetat att hon var på väg att träffa hennes systers bane...
Här är veterinärbesöket i bilder. 
Fått snarkknark. Natti. Zzzzzz....
Såret jag hittade på ovansidan av tassen... Pusade ganska ordentligt. 
När tassen väl var rakad såg vi det. Det VAR orm! Två omisskänliga bitmärken med dryga centimetern emellan.
Usch. Luktade inte hallontårta... Veterinären förklarade att det såret inte var en yttre skada, utan en reaktion på svullnaden som bettet orsakade. Varet från infektionen hade helt sonika trängt upp och ut genom huden och orsakat en ruptur. Ajajaj, stackars kissen...
Så till det riktigt roliga - räkningen. Kalaset kostade som såhär:
Grundåtgärd sällskapsdjur - 468,56 kr
Stationsavgift - 245 kr
Bilavgift - 300 kr
Restidsavgift - 608,34 kr (men vi träffades ju på veterinärstationen? Fattar inget men ändå)
Nerkrökning - 234,28+20 kr för medicinen
Vätskedepå i nacken - 187,03+20 kr för koksaltet+13,50 för droppet
Behandling av såret - 94,50+10 kr för medlen
Smärtstillande+antibiotikaspruta - 94,50+30 kr för medicinen
Uppvakningsspruta - 10 kr
Krage - 17,28
Allt som allt landade kvällens lilla nöje på fina 2 956 kr. Det är så kul med djur.
/Matte
Välkommen, lilla A!
Jag hatar att bli ofrivilligt upplyst om och insatt i folks förlossnigsberättelser. Detta är min. Väntar du barn nu, så läs den med filterglasögon på för alla förlossnigar är olika och det finns inget som säger att det här varken är hela sanningen eller ens en sanning. Upplevelsen är hyfsat subjektiv. Jag har utelämnat vissa av de mer snaskiga detaljerna. Vill du veta mer om förlossningen kan vi gärna prata om den för det är få saker som är så roliga att prata om som förlossningar! Och därmed är vi tillbaka på ruta ett...! =)
Jepp, P's födelsedag. Vi hade planerat ett besök på Parken Zoo eftersom vi befann oss i Eskilstuna p g a min exhäst och hans veterinärbesök. P hade varit ute och jagat vildsvin på söndagkvällen tillsammans med min morbror. Han kom hem en bra bit efter midnatt. Då hade E och jag redan parkerat i gästsängen hos mamma och pappa. Den är 140 cm bred och med andra ord inte sådär superrymlig för en fullvuxen och dessutom gravid kvinna, ett barn med ben som en älgkalv och spin som en elitbrädåkare samt en ordentlig karl. Strax efter fem var jag så trött och varm men totalt oförmögen att somna om där jag låg inklämd som en annan sardin mellan mina tre älsklingar (en på var sida och en inuti) att jag slog till reträtt och gick in i mitt gamla flickrum och lade mig.
Aaaaaaaaaah - svalt och skönt! Svalt och skönt. Trött... trööööttt... aah... AAaa. AAAAAAAA VAFAANVARDETDÄR?(HELVETE)JAGTRORDETVARENVÄRKKANDETHAVARITDET??? Jodå. En till. Och en till. Kopplade upp mig på nätet med mobilen (älska 3G-telefoner) och gick in på Contraction Master och klockade. Jojomensan, nu var det dags. 3-5 minuter mellan värkarna... Hoppsan. Väcka P - väcka mamma - förklara läget - E vaknade - förklara läget - pappa vaknade - förklara läget. Duscha. Åh så skönt. Men aj aj aj, så ont. Ringde förlossningen och förberedde vår ankomst. Mamma tyckte jag skulle äta (äta - är du galen, kvinna? Tror du jag har tid att sitta ner och ÄTA???). När jag vägrade försökte hon med P men han hävdade att hann inte jag äta så borde inte han heller hinna för vi skulle nog åka ungefär samtidigt. Haha, stackars mamma...! Vi älskar dig, xoxox!
Kom upp på förlossningen strax efter sju. Det tog inte lång tid för dem att konstatera att det var öppet ca 6 cm (wow - det mesta av det värsta gjort!) och så kom vi in på en förlossningssal. Värkarna kom tätt nu, och de frågade hur jag ställde mig till smärtlindring. När E föddes var det med hjälp av lustgas, och jag hade inte tänkt att behöva mer den här gången. In i det sista kämpade jag tappert enbart med hjälp av andning och avslappning samt en pilatesboll. När jag sade att jag är SKITRÄDD för epidural, skrockade barnmorskan och berättade att det var det i alla fall för sent för. Skönt.
Vi stor inför ett dilemma och det var att A inte var fixerad i mitt bäcken, hade de inte talat om det för mig (WTF??? Nä. Det hade de visst missat. Helvete... Det skyller jag verksamhetschefen på Fjällhälsan för, som berövat oss vår barnmorska en månad innan A föddes. Hade jag kunnat gå på kontroller även i slutet av graviditeten hade det säkert upptäckts.)? Det innebar rent praktiskt att det fanns en ganska stor risk att A skulle födas med navelsträngen virad om halsen. Det är i och för sig inte helt ovanligt, och tvärtemot vad man kan tro, inte alltid farligt. Dock är det såklart en fördel om det kan undvikas. Mina värkar klingade så småningom av, och man beslöt att sticka hål på hinnorna för att sätta fart igen. Det var huuuuuuur mycket vatten som helst! Undra på att magen var så stor... Nu satte krystvärkarna igång på allvar och jag bad att få tillgång till lustgasen. Sen gick det av bara f*n faktiskt och en knapp halvtimme senare var A född. Fyra eller kanske fem värkar tog det.
Ganska direkt insåg man att det var något som inte var som det skulle. Det lilla grå knytet på mitt bröst blev inte rosigt och piggt och de tog henne och P och sprang iväg. Kvar låg jag, ensammast i världen. Enda gången jag hade lite sällskap var när barnmorskan kom in och konstaterade att jag behövde några små stygn. Lite mer sällskap när hon kom tillbaka och satte sagda två små suturer. Haha, jag tänkte lite på stycket i Annika Lantz' bok, där hon i samma mening nämner vaginal sömnad efter förlossning och ett korsstygnsbroderi vilket säger En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem. Insåg ganska snart att Shit, jag sade verkligen det där högt... =) Stackars barnmorska, vad ska hon ha trott... Så försvann hon igen. Nästa gång någon kom var det för att tala om att bebisen nu mådde lite bättre, - Men, sade hon, hon har ju en... hrrm... - Nää! sade jag, Skjut mig! En gomspalt, eller hur? Och svårt att andas? Sköterskan kunde bara bekräfta.
Så fick jag ett barn till med Pierre Robins sekvens (tidigare syndrom) som inte antagits ha någon genetisk bindning, med två olika fäder dessutom. Det osannolika hade hänt. Nu börjar resan om igen, samma resa som jag och P tagit tillsammans med E. Köp en lott, liksom... Tre timmar efter att hon sett världens ljus första gången låg lilla A i en helikopter på väg till Uppsala. Hennes pappa hade direkt sett vad det handlade om, informerat personalen, INKLUSIVE barnläkaren (de stod alla som fågelholkar, haha) om vad som var på färde och bett att få komma till Akademiska och inte Umeå. Du är så bäst, mitt hjärta, och jag älskar dig mer nu än någonsin förut, hur det nu är möjligt... Jag och P åkte sjuktransport efter, för vi fick inte åka med i helikoptern. När vi kom fram låg lilla A på barnintensiven på neonatalavdelningen 95F (F som i Fan så Fint). Totalt omhändertagande, alltså - de är helt fantastiska där! Efter det här ska jag aldrig mer klaga på att det är så dyr inkomstskatt i Sverige för nu fattar jag vad jag betalt för under alla mina år som lönetagare... =)
Efter detta har A haft lite otur och dragit på sig två luftvägsinfektioner, vilket såklart inte är en dans på rosor när man redan har andningsproblem. Nu är vårt hem lite av en sjukhusavdelning med diverse utrustning och hjälpmedelsapparatur så nu kan vi klara av de flesta tillbud på hemmaplan.
Det här är Pierre Robins sekvens:
a. Gomspalt (isolerad, d v s ingen läpp- eller käkspalt)
b. Underutvecklad underkäke
c. Mikrognati, d v s hakan är liten till följd av underkäkens litenhet
d. Andningsproblem under nyföddhetsperioden p g a att tungan har lite liten plats i den lilla underkäken, kombinerat med en svag muskulatur i tungan och svalget. Tungan faller därför bakåt varpå tungroten läggs mot den bakre svalgväggen och i och med detta täpps luftstrupen till.
Så här behandlas och "botas" PRS vid Akademiska sjukhuset i Uppsala (vilket vi tack och lov tillhör! Hur man gör i Umeå kan jag inte svara för):
a. Spalten sluts kirurgiskt, vid ett års ålder. Operationerna tar ca 90 minuter/styck, vilket inkluderar narkos och preoperativ tvättning. Hur många operationer som behövs är beroende av hur spalten är utformad. E har haft en bred, lång och krånglig spalt och hon är därför opererad sex gånger. Har vi tur (fast "tur" ger jag inte mycket för längre, efter den här sommaren...) blir det inte lika omfattande för A.
b. Underkäken växer ikapp resten av kraniet av sig själv givet lite tid. Hur lång tid är väldigt individuellt men mellan tre månader och ett år. På E tog det fyra månader.
c. Se föregående stycke.
d. När underkäken är utvuxen och barnet blivit starkare i muskulaturen klarar hon själv av att hålla tungan rätt i mun, så att säga. Tills dess använder man vid Akademiska en metod som ursprungligen utvecklades i Nya Zeeland. Metoden innebär att en tunn narkostub läggs i barnets näsa och går ner så att den slutar precis bakom tungbasen. Den utstickande delen av tuben klipps i remsor som förankras på bebisens kinder med tape. Vad tuben gör är att den dels hjälper till att stödja tungbasen, dels håller en luftspalt mellan tungan och svalgväggen så att andningsvägarna hålls fria. Det ser såklart lite läskigt ut för en oinvigd men som P och jag börjat hänge oss åt - alternativet är värre...
När gomspalten är åtgärdad, underkäken vuxit ikapp och andningsproblemen därmed upphört är PRS-barnen precis som vilka barn som helst! Därför har man ändrat diagnosnamnet från Pierre Robins Syndrom till Pierre Robins Sekvens. För det går över.
Arbetet med Ungarnas Rum förklaras härmed inlett!
Först plockade vi ut alla möber ur rummen och födelade dem över lediga utrymmen i huset. Numera har vi därför bland annat en bokhylla i hallen och en dagbädd under vardagsrumsfönstret. Det senare ser så trivsamt ut att planerna på att bygga en kombinerad hundbur/sittbänk med massa kuddar och grejs kommer påtagligt mycket närmare! Tänk att kunna sitta och läsa uppflugen i fönstret, á la Jane Eyre... Myyys!
Sen kom det roliga. Iallafall i det rummet där jag var. Pilla ner gamla tapeter... Det är roligt på samma sätt som det var att pilla sårskorpor när man var liten, om ni minns. I E's rum släppte våderna hur lätt som helst, i stora sjok. Bara att lägga ett horisontellt snitt (bikinisnitt, hehe) med en tapetkniv och sedan dra ena halvan av våden uppåt och den andra nedåt. Så här lätt gick det för mig:
För stackars P, som tagit sig an bebisens rum, var det värre. Där var den sittande tapeten inte spaltbar vilket resulterade i att det sitter rosa frimärken kvar lite här och var. Men målaren lär ju ha någon sorts slipverktyg, med tanke på att de ska kunna slipa spackel och så, och den lilla rackaren ska väl ha något att göra så han förtjänar sitt ackord haha! =)
På torsdag ska han enligt rykten komma hit och sätta igång. GUDARS vad jag längtar! Det kommer bli så FIIIIIIINT!
/Elli
Om vad fisklasagne är, och varför jag stoppade ner min unge i frysen
och en sådan skulle därför inhandlas. Kommer fram till frysen med allt fiskigt. Inser att just de här gratängerna ligger längst bak, längst in och längst ned. Finns tre kvar. 3. Fatta hur långt ner och bort de därför ligger! Lägg till detta att min mage ligger i kaliber med Homer Simpsons och den ekvationen går ju bara inte ihop. Säger till E att det ser dystert ut på fiskgratängfronten, för jag når dem helt enkelt inte. Då säger E, som den naturligaste sak i världen; "Joho, det GÅR! Om du tar mig i fötterna så kan jag ta upp lasagnen. Så har jag gjort med mormor (mamma är ytterligare en dryg deci kortare än jag)." Ja. Så fick det väl bli. Tog upp barnet, fattade tag om hennes fötter, hängde henne upp-och-ned och skickade henne med huvudet före ned i frysen. Kiknande av skratt fiskade (!) hon upp vår middag och så var det med den saken. Hoppas ingen såg oss. Särskilt inte Lisa, Håkan eller Helena på sociala - VAD skulle de tro??? =)
/E
