Den cyniska optimisten

Kom just hem från ett besök vid vårt smultronställe vad gäller den visuella kontakten med vårt kära landskapsdjur. Vi satt i närmare en halvtimme och spanade på en ganska stor björn, i cirka 150-kilosklassen uppskattningsvis, som klättrade upp och ner för en snöhög under vilken det gömmer sig en massa Godsaker som lagts ut efter slakten. Chokladbrun var den, och alldeles silvrigt ljusbrun på huvudet och så de små söta öronen... Han (?) stod på snövallen och tittade sig omkring och fnös lite så vi tror att det kanske var fler i närheten. Tyvärr vaknade E i baksätet så vi valde att åka för att inte störa herr Bjösse mer än nödvändigt. Jag som sôrlänning har inte sett så många björnar och ska sanningen fram så är jag ganska rädd för dem. Men när man ser dem i det fria och de inte vet om att man är där ser man vilka mäktiga och enormt vackra djur det är! Man blir jävligt ödmjuk inför naturen ska jag säga.

Det bara kryllar av älgar i skogarna nu också, på vägen till vår skådeplats kom vi riktigt nära inpå en älgko i sällskap med en fjoling och på väg hem såg vi först en liten älg av okänd kaliber som verkade vara halt så vi vände bara för att konstatera att det nog inte var annat än kanske skraphälta från skaren. Bara minuterna senare höll vi på att ramma en ensam, virrig liten fjolårs som rände rakt över vägen utan så mycket som ett uns av trafikvett. De är så stressade nu, de börjar lämna sina mammor och är ju minst sagt förvirrade. Fast det vet man ju själv hur man var - tänk första gången man var och handlade mat när man flyttat hemifrån...

Vilda kramar, Elli