Räven dråsar genom isen...

Varit ute och jaktat ikväll. Bäver. Vi pulsade genom midjehög (på mig) snö i några hundra meter innan vi kom fram till vårt pass, ett kanonpass som vi ofta återvänder till. Skitjobbigt, som att träna häcklöpning - fick svinga benen över snön när man tog stegen! Har aldrig pulsat i så djup snö tror jag. Blöt och jävlig var den och bar inte det minsta. Tycker lite synd om de djur som ska försöka röra sig, hitta mat och överleva de här veckorna innan den smält bort helt.

Väl på passet var det första som dök upp en fin rödräv som jag såg på kanske 100 meters håll, den var ståtlig och med en rejäl romp därbak. Det är så kul att se de friska rävarna! Han smög på något ute på en liten udde. Satte sig, väntade. Lyssnade. Spejade. Reste sig upp, stod stilla med ena tassen lyft i en fryst pose (och, ja - jag hade honom på kornet men de är ju fredade så här års) och vandrade sedan ut på isen som var alldeles svartmurken. Smög på framåt, och så  - DRATT - åkte han igenom isen och landade med benen åt varsitt håll och magen i vattnet. Dock höll han svansen spikrakt upp i luften så den höll sig fluffig när resten av räven såg ut som en piprensare. Vi skrattade lite åt honom men var lättade över att han inte drunknade. Den här gången.

Plötsligt såg P nånting. Kom, sa han bara. Bävern! Vi satte av i galopp genom snön ytterligare några tiotal meter till men när vi kom fram till vår sittplats hade han simmat iväg nerströms. På det passet har vi hyddan på ca 60 meter och vi satte oss att vänta för vi tänkte att någon gång må han ju återvända till hyddan. Men icke - han höll på längre ner och åt av det goda (?) gräset i den upptinade backen vid strandkanten och tänkte nog vara ute länge ikväll. Vi slog oss till ro med att man tamejfan kan ställa klockan efter dessa djur, och vi återvänder en annan kväll. Nu vet vi att de är där och det är bra att fara tillbaka.


MEN så underbart det är att bara sitta långt ute i ingentinget, titta och lyssna till det liv som bara pågår därute, som går i sin bestämda tidsbana till synes helt oberoende av allt som händer i vår mänskliga värld. Det är en gåva att få vara här uppe, att få bo här, och att ha så mirakulöst nära till en liten del av den sista vildmark som kanske finns kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0