Den cyniska optimisten

Som jag har skrivit tidigare så börjar våren komma mer och mer på sin väg mot sommaren. I förrgår pratade jag med en tant jag stötte på när jag var ute och red och som visade sig vara hustrun till P's farmors bror. En väninna till henne hade sett spår efter två björnar (i sällskap av varandra) när hon var på morgonpromenad med hundarna, bara ett stenkast från där jag brukar rida. Så nu är det slut på skogsridning för ett tag, tills björnarna har ätit upp sig lite... Annars är det väl för fasiken vandrande smörgåsbord för dem, när vi rider förbi =). Nä men seriöst - med tanke på den ökande björnstammen och de senaste björnincidentena häromkring så tänker jag inte ta några som helst risker. Jag VET ju att björnarna skyr kontakt med människor så långt det är möjligt men tänk om man kommer mellan en hona och hennes unge/-ar, eller för nära ett byte... Då kan det faktiskt gå illa.

Björninventeringen är ju klar nu, och det står klart att vi i Jämtlands län här hemviste för 1/3 av Sveriges totala björnstam eller i rena siffror mellan 700 och 1000 individer, och då troligen snarare det högre talet. Det är kanske lite väl mycket... Då är det inte konstigt att björnarna kommer nära inpå bebyggelsen - de får helt enkelt inte plats! Maten räcker inte och arealen räcker inte. Läste om en liten tjej i Västerås som tyckte att man ska vara human och söva ner björnar som kommer inpå tätbebyggda områden och flytta dem dit de hör hemma. En tanke som är lika rar och gullig som naiv och blåögd. Björnarna hör hemma i skogarna och har hemområden (inte revir!) som de är starka i. Säterbergsbjörnen här i Hede tyckte att hade hittat sitt hemområde och var bestämd att stanna kvar där.

För mig sitter det ett viktigt likhetstecken mellan jakt och viltvård. Jag jagar i första hand inte för att få mat på bordet utan för att ta hand om och förvalta skogens vilt på bästa sätt och ge alla djur de bästa förutsättningar för sitt liv. Med ett bättre reglerat antal björnar, till följd av en högre avskjutning, kan vi erbjuda bättre levnadsförhållanden för de djur som finns då de skulle få mer mat och gott om plats där de egentligen ska befinna sig - i skogarna. Då skulle vi inte ha sådana incidenter som under de senaste åren. Så, det var lite om rovsjursdebatten...

Med våren kommer också fågellivet tillbaka, och vi bor ju bara 50 meter från Vikarsjöns strand. Vikarsjön, som ju är en sjö fast den är del av älven Ljusnan, är hemvist för en ansenlig samling fåglar. Det är, på ren svenska, en riktig kakafoni och ett sjuhelvetes liv! Men visst låter det egentligen ganska härligt. Vi har till exempel fiskmås, skrattmås, knipa, gräsand, kanadagås (som en numera bortgången tysk släkting skulle sagt, kanadiska gås'n *saknar käre lille Albert*), beckasiner, tofsvipa, svanar... Och så min favorit - storlom. Jag hörde den för första gången denna vår i morse och jag fullkomligt älskar den! Den har ett så mystiskt, spöklikt och trolskt ljud, och att höra den innan resten av världen riktigt vaknat, innan det blivit riktigt ljust, det är så vackert att det nästan gör ont. Lyssna på hur den låter.

Kvirrevitt kvirrevitt titify,
Elli