Den cyniska optimisten

E har varit sjuk. Riktigt genomförkyld med feber och envis hosta. Trodde nästan hon åkt på krupp natten mot måndagen för det lät skitläskigt när hon andades men på dagarna har hon varit pigg och rask som vanligt. Men haft kortare stubin och självklart har hon varit påverkad, inte tu tal om saken. Inget dagis med andra ord. P var hemma med E i måndags och tisdags och på onsdagen och igår torsdag var hon med mig på Lilla E. Det går ju som det går...

"Mamma?"
"Ja, skatten min?"
"Vad är det här?"
"En amningskudde."
"Ja-haa. Varför då?"

"Mamma?"
"Ja, älskling?"
"Vad är det här?"
"En prismärkare, så man kan göra prislappar."
"Jaså. Varför då?"

"Mamma?"
(Suckelisuck.)
"Ja, hjärtaskatt?"
"Jag ääääääääälskar dig! Du är min älskling!"
"Åååå, och du är min!"
*puss puss puss*
"Och vad är det här?"

Så höll det på. I två dagar. Kan ju säga att jag var ganska så simmig i huvudet när klockan blev 16 på torsdagen och P kom och hämtade. Nu är det fredag och jag och E är hemma idag. Vi ska tvätta och jag ska ha torka-tvätten-utomhus-premiär (vi kommer ha landets mest väldoftande säng inatt!), nu är det fanken dags, nu är jag trött på att torka tvätt i pannrummet/nerehallen/gästrummet. Ska nog städa lite också, mamma kommer sent ikväll och hon blir så glad när det är fint. Själv har jag liksom tappat uppfattningsförmågan om sånt där - man vadar mellan plastbilar, hoppar över dockvagnen och springer slalombanor runt småjärnvägstågvagnar utan att liksom se dem. Antar att det är i ren självbevarelsedrift - alla som någon gång trampat barfota på en legobit mitt i natten vet vad jag menar. Jag gillar att ha fint omkring mig, det gör jag absolut, men det inte så att jag går runt och har ångest om det är lite rörigt hemma. Men nog fasen är det skönt att ha städat. Nu ska jag sätta fart. Lägger in en före- och en efterbild sen, haha!

Puss, Elli