Välkommen, lilla A!

NÅGRA ORD INNAN VI BÖRJAR:

Jag hatar att bli ofrivilligt upplyst om och insatt i folks förlossnigsberättelser. Detta är min. Väntar du barn nu, så läs den med filterglasögon på för alla förlossnigar är olika och det finns inget som säger att det här varken är hela sanningen eller ens en sanning. Upplevelsen är hyfsat subjektiv. Jag har utelämnat vissa av de mer snaskiga detaljerna. Vill du veta mer om förlossningen kan vi gärna prata om den för det är få saker som är så roliga att prata om som förlossningar! Och därmed är vi tillbaka på ruta ett...! =)

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3


Vår dotter A föddes klockan 12.32 den 22 juni. Grattis oss, och grattis E till din lillasyster!


Jepp, P's födelsedag. Vi hade planerat ett besök på Parken Zoo eftersom vi befann oss i Eskilstuna p g a min exhäst och hans veterinärbesök. P hade varit ute och jagat vildsvin på söndagkvällen tillsammans med min morbror. Han kom hem en bra bit efter midnatt. Då hade E och jag redan parkerat i gästsängen hos mamma och pappa. Den är 140 cm bred och med andra ord inte sådär superrymlig för en fullvuxen och dessutom gravid kvinna, ett barn med ben som en älgkalv och spin som en elitbrädåkare samt en ordentlig karl. Strax efter fem var jag så trött och varm men totalt oförmögen att somna om där jag låg inklämd som en annan sardin mellan mina tre älsklingar (en på var sida och en inuti) att jag slog till reträtt och gick in i mitt gamla flickrum och lade mig.

Aaaaaaaaaah - svalt och skönt! Svalt och skönt. Trött... trööööttt... aah... AAaa. AAAAAAAA VAFAANVARDETDÄR?(HELVETE)JAGTRORDETVARENVÄRKKANDETHAVARITDET??? Jodå. En till. Och en till. Kopplade upp mig på nätet med mobilen (älska 3G-telefoner) och gick in på Contraction Master och klockade. Jojomensan, nu var det dags. 3-5 minuter mellan värkarna... Hoppsan. Väcka P - väcka mamma - förklara läget - E vaknade - förklara läget - pappa vaknade - förklara läget. Duscha. Åh så skönt. Men aj aj aj, så ont. Ringde förlossningen och förberedde vår ankomst. Mamma tyckte jag skulle äta (äta - är du galen, kvinna? Tror du jag har tid att sitta ner och ÄTA???). När jag vägrade försökte hon med P men han hävdade att hann inte jag äta så borde inte han heller hinna för vi skulle nog åka ungefär samtidigt. Haha, stackars mamma...! Vi älskar dig, xoxox!

Kom upp på förlossningen strax efter sju. Det tog inte lång tid för dem att konstatera att det var öppet ca 6 cm (wow - det mesta av det värsta gjort!) och så kom vi in på en förlossningssal. Värkarna kom tätt nu, och de frågade hur jag ställde mig till smärtlindring. När E föddes var det med hjälp av lustgas, och jag hade inte tänkt att behöva mer den här gången. In i det sista kämpade jag tappert enbart med hjälp av andning och avslappning samt en pilatesboll. När jag sade att jag är SKITRÄDD för epidural, skrockade barnmorskan och berättade att det var det i alla fall för sent för. Skönt.

Vi stor inför ett dilemma och det var att A inte var fixerad i mitt bäcken, hade de inte talat om det för mig (WTF??? Nä. Det hade de visst missat. Helvete... Det skyller jag verksamhetschefen på Fjällhälsan för, som berövat oss vår barnmorska en månad innan A föddes. Hade jag kunnat gå på kontroller även i slutet av graviditeten hade det säkert upptäckts.)? Det innebar rent praktiskt att det fanns en ganska stor risk att A skulle födas med navelsträngen virad om halsen. Det är i och för sig inte helt ovanligt, och tvärtemot vad man kan tro, inte alltid farligt. Dock är det såklart en fördel om det kan undvikas. Mina värkar klingade så småningom av, och man beslöt att sticka hål på hinnorna för att sätta fart igen. Det var huuuuuuur mycket vatten som helst! Undra på att magen var så stor... Nu satte krystvärkarna igång på allvar och jag bad att få tillgång till lustgasen. Sen gick det av bara f*n faktiskt och en knapp halvtimme senare var A född. Fyra eller kanske fem värkar tog det.

Ganska direkt insåg man att det var något som inte var som det skulle. Det lilla grå knytet på mitt bröst blev inte rosigt och piggt och de tog henne och P och sprang iväg. Kvar låg jag, ensammast i världen. Enda gången jag hade lite sällskap var när barnmorskan kom in och konstaterade att jag behövde några små stygn. Lite mer sällskap när hon kom tillbaka och satte sagda två små suturer. Haha, jag tänkte lite på stycket i Annika Lantz' bok, där hon i samma mening nämner vaginal sömnad efter förlossning och ett korsstygnsbroderi vilket säger En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem. Insåg ganska snart att Shit, jag sade verkligen det där högt... =) Stackars barnmorska, vad ska hon ha trott... Så försvann hon igen. Nästa gång någon kom var det för att tala om att bebisen nu mådde lite bättre, - Men, sade hon, hon har ju en... hrrm... - Nää! sade jag, Skjut mig! En gomspalt, eller hur? Och svårt att andas? Sköterskan kunde bara bekräfta.

Så fick jag ett barn till med Pierre Robins sekvens (tidigare syndrom) som inte antagits ha någon genetisk bindning, med två olika fäder dessutom. Det osannolika hade hänt. Nu börjar resan om igen, samma resa som jag och P tagit tillsammans med E. Köp en lott, liksom... Tre timmar efter att hon sett världens ljus första gången låg lilla A i en helikopter på väg till Uppsala. Hennes pappa hade direkt sett vad det handlade om, informerat personalen, INKLUSIVE barnläkaren (de stod alla som fågelholkar, haha) om vad som var på färde och bett att få komma till Akademiska och inte Umeå. Du är så bäst, mitt hjärta, och jag älskar dig mer nu än någonsin förut, hur det nu är möjligt... Jag och P åkte sjuktransport efter, för vi fick inte åka med i helikoptern. När vi kom fram låg lilla A på barnintensiven på neonatalavdelningen 95F (F som i Fan så Fint). Totalt omhändertagande, alltså - de är helt fantastiska där! Efter det här ska jag aldrig mer klaga på att det är så dyr inkomstskatt i Sverige för nu fattar jag vad jag betalt för under alla mina år som lönetagare... =)

Efter detta har A haft lite otur och dragit på sig två luftvägsinfektioner, vilket såklart inte är en dans på rosor när man redan har andningsproblem. Nu är vårt hem lite av en sjukhusavdelning med diverse utrustning och hjälpmedelsapparatur så nu kan vi klara av de flesta tillbud på hemmaplan.


Till mina och våra IRL-vänner - vi kommer och hälsar på när A blivit lite starkare, vi har inte glömt er!



Det här är Pierre Robins sekvens:

a. Gomspalt (isolerad, d v s ingen läpp- eller käkspalt)
b. Underutvecklad underkäke
c. Mikrognati, d v s hakan är liten till följd av underkäkens litenhet
d. Andningsproblem under nyföddhetsperioden p g a att tungan har lite liten plats i den lilla underkäken, kombinerat med en svag muskulatur i tungan och svalget. Tungan faller därför bakåt varpå tungroten läggs mot den bakre svalgväggen och i och med detta täpps luftstrupen till.

Så här behandlas och "botas" PRS vid Akademiska sjukhuset i Uppsala (vilket vi tack och lov tillhör! Hur man gör i Umeå kan jag inte svara för):

a. Spalten sluts kirurgiskt, vid ett års ålder. Operationerna tar ca 90 minuter/styck, vilket inkluderar narkos och preoperativ tvättning. Hur många operationer som behövs är beroende av hur spalten är utformad. E har haft en bred, lång och krånglig spalt och hon är därför opererad sex gånger. Har vi tur (fast "tur" ger jag inte mycket för längre, efter den här sommaren...) blir det inte lika omfattande för A.
b. Underkäken växer ikapp resten av kraniet av sig själv givet lite tid. Hur lång tid är väldigt individuellt men mellan tre månader och ett år. På E tog det fyra månader.
c. Se föregående stycke.
d. När underkäken är utvuxen och barnet blivit starkare i muskulaturen klarar hon själv av att hålla tungan rätt i mun, så att säga. Tills dess använder man vid Akademiska en metod som ursprungligen utvecklades i Nya Zeeland. Metoden innebär att en tunn narkostub läggs i barnets näsa och går ner så att den slutar precis bakom tungbasen. Den utstickande delen av tuben klipps i remsor som förankras på bebisens kinder med tape. Vad tuben gör är att den dels hjälper till att stödja tungbasen, dels håller en luftspalt mellan tungan och svalgväggen så att andningsvägarna hålls fria. Det ser såklart lite läskigt ut för en oinvigd men som P och jag börjat hänge oss åt - alternativet är värre...

När gomspalten är åtgärdad, underkäken vuxit ikapp och andningsproblemen därmed upphört är PRS-barnen precis som vilka barn som helst! Därför har man ändrat diagnosnamnet från Pierre Robins Syndrom till Pierre Robins Sekvens. För det går över.

Fallit för fjortistrenden

OK. Nu ska jag ta ett steg bakåt, såväl i mental ålder som i stolthet och principfasthet.

Idag har tre personer, totalt oberoende av varandra, påtalat det faktum att jag inte fotat mammamagen själv och lagt upp här. Tar det som ett tecken, och här kommer resultatet.








/Tjocksmocken

RSS 2.0