Den cyniska optimisten

Idag hade E och jag tjejkväll. P jobbar över. E fick välja mat och säger snabbt FISKLASAGNE. Jaha. ??? Tankarna börjar snurra - lasagne med fisk, men fyyy! Samtidigt börjar kocken i mig att fundera, det kanske går! Hmm... Lyckligtvis lägger ungkotten då till "sån där fryyyyyst", och då fattade jag att det var fiskgratäng hon pratade om. Men jag ska fasen ta och fundera på det där med fisklasagne. Skaldjur är ju gott till pasta, lax likaså. Hmm hmm hmm. Dottern är iallafall galen i 
och en sådan skulle därför inhandlas. Kommer fram till frysen med allt fiskigt. Inser att just de här gratängerna ligger längst bak, längst in och längst ned. Finns tre kvar. 3. Fatta hur långt ner och bort de därför ligger! Lägg till detta att min mage ligger i kaliber med Homer Simpsons och den ekvationen går ju bara inte ihop. Säger till E att det ser dystert ut på fiskgratängfronten, för jag når dem helt enkelt inte. Då säger E, som den naturligaste sak i världen; "Joho, det GÅR! Om du tar mig i fötterna så kan jag ta upp lasagnen. Så har jag gjort med mormor (mamma är ytterligare en dryg deci kortare än jag)." Ja. Så fick det väl bli. Tog upp barnet, fattade tag om hennes fötter, hängde henne upp-och-ned och skickade henne med huvudet före ned i frysen. Kiknande av skratt fiskade (!) hon upp vår middag och så var det med den saken. Hoppas ingen såg oss. Särskilt inte Lisa, Håkan eller Helena på sociala - VAD skulle de tro??? =)




/E