Låttexter

Haha, tänk vad kul det kan bli med metaltexter, om man gör om dem lite. De senaste dagarna har jag utan att tänka på det relaterat felhörningar på texter till gamla godingar till bland annat fåglar *sjuk i huvudet*. Och glass.

1. (Iron Maiden, Fear of the dark)
Om man lyssnar snett kan man nästan tycka att Bruce Dickinson sjunger "Fear of the duck, fear of the duck, I have a constant fear that something's always there."

2. (Stratovarius, Soul of a vagabond)
Istället för "In silence I scream" kan det bli "In silence, Ice cream."

3. (Stratovarius igen, Eagleheart)
Det blir skitkul om man byter ut "eagle" till "seagull". Testa! "Heart of a seagull, he flies through the rainbow into a new world and finds the sun. Spreading his wings above all the sorrows, the glory of seagull heart".


Trött? Närå.

E.


Din morsa jobbar inte här.

Jag bor ju, som en del kanske vet, på vandrarhem i Mora under veckorna den här våren eftersom Högskolan Dalarna är den enda distansutbildningen för sjuksköterskor och jag bor så till att distans är enda möjligheten.
Vandrarhem innebär självhushåll tillsammans med andra och 'andra' innebär främlingar, ofta med avvikande uppfattningar om livets och vardagens väsentligheter. Såsom till exempel god kökshygien. Fy fan. Vårt kök här är så jääävla snubbigt. Havregryn på golvet, fastbrända fläckar av saltvatten mellan plattorna på spisen, broccolirester i vasken, kaffepulver på bordet, muggringar på fönsterbänken - behöver jag fortsätta? Dessutom den obligatoriska lappen (vi är ju ändå i Sverige) med budskapet "lämna köket såsom du vill finna det." Fint, det. Bara ett problem - om man inte bryr sig om hur man finner köket då? Den som kan tänka sig att mikra sin Familjen Dafgårds-låda i en miljö som skulle upphöjt ett gatukök på Kanarieöarna till Guide Michelin lär väl tolka en sån lapp bokstavligt och helt sonika skita i den? Eller?
Jag hatar såna där lappar. Skriv vad du menar istället - jag skulle skrivit Håll rent i köket för helvete om du ska bo här. Inget knussel, sa Emil.
Banne mig.
/Vän av ordning

Prylfjant.

Alla som känner mig vet att jag är lite av en tekniknörd, på hobbynivå. Dessutom är jag gift med en mycket tekniskt orienterad fixare som lärt mig ännu mer om att ordna till finurliga små lösningar på vardagliga problem. Att vara vardagstekniker hindrar dock inte att jag fortfarande är totalt dum i huvudet när det gäller att läsa instruktionsböcker och dylika skrifter. De ska ju alltid krångla till det så förbannat! Jag läser aldrig instruktionsböcker. Jag trycker på vad som förefaller vara en på-knapp och ser vad som händer. Då lär man sig ju!

Samma med GPS i bilen - säkert jättebra ibland, men jag är av den bestämda uppfattningen om att om man tittar i en kartbok innan man ger sig av och på så vis skapar sig en inre bild av vilken riktning man ska, så klarar man sig på lokalsinne, känsla för upp/ner/vänster/höger samt VÄGSKYLTAR. Knappar man bara in adressen och låter sig guidas av en monoton och irriterande röst (vem går på audition för såna röster, för övrigt???) och GPS:en plötsligt lägger av, då är man ju rökt! Jag har ingen GPS i bilen. Jag har en vanlig hederlig KAK-bilatlas. Jag är aldrig rökt i trafiken.

Med dessa två sanningar väl statuerade kan jag nu stolt presentera en ny medlem i familjen. En Garmin Forerunner 110 Lady. Min första GPS-klocka. Lagom med funktioner: jag behöver inte ha en som mäter simdistans (jag är sjukt rädd för djupt vatten och samla längder i en bebisplaskpool är väl ungefär som att handplocka gräs för att mata sin elefant) och jag behöver ingen cykeldator (jag cyklar bara kortare distanser, typ till Ninni när det vankas vin. Skulle aldrig vilja cykla flera mil, tycker inte det är värt omaket att inte kunna bajsa som folk på en vecka). Den här har några få men praktiska funktioner. Är trött på alla träningsappar som verkar bra men som alltid laggar eller saknar en viktig uppdatering eller helt enkelt är för avancerad. Har haft pulsklocka förut men jag kände att jag ville ta det hela till en ny nivå. Och i ärlighetens namn behöver jag en liten pepp för att orka ut i spåret, formen är bedrövlig efter den långa konvalescensen. En liten snajdig, snygg teknisk pryl är precis vad jag behöver... =) Ska ner till "posten" och hämta ut den bumselibejan. Tjo!



E.

En rimlig gubbjävel och en cynisk optimist.

Inser att jag inte bloggat på typ hundra år. Eller ett halvt. Men så hände det! Halkade in på min gamle uppsalabekantes blogg imorse, och det var så himla trivsam läsning så jag började längta efter att skriva igen. M. är en Rimlig gubbjävel och jag är en Cynisk optimist. Att jag uppskattar hans blogg är med andra ord inte så konstigt... =) Tack mannen, för att du väckte skrivarlustan igen!

E.

Ryssen kommer

Familjen har numera två katter - en bengal och en ryss. Mojsan kom hem! Efter fem veckor eller något sådant kom hon, skitig och tufsig - och ASFET. Seriöst, har aldrig sett henne så tjock. Huvudet är jättebrett, ser ut som en hamster med kindfickorna fulla med mat. Nu blir det banta.

Första åtgärden var att presentera henne för lillebror Eskil. Sådääär populärt. Katterna spottar och fräser till varandra men än så länge har det inte gått till några tassgripligheter. De verkar däremot vara relativt jämbördiga och turas om att jaga den andra. Tror att det kommer att lösa sig, om inte annat så för att de kommer lära sig att ignorera varandras existens. Mojsan är ju ute på dagarna, Eskil inne (och så kommer det förbli, för man bli fullständigt GALEN på mjaomjaomjao vis ytterdörren/sovrumsdörren/fönstret klockan fyra om morgonen när fanskapet ska ut). På nätterna är Eskil i sängen medan Mojsan, av ovanstående anledning, sover i lägenheten i källaren. Så det är relativt fredligt ändå. Även sedan ryssen kommit.

Mindre fredligt var det vid ankomståtgärd nummer två - saneringen. Katten var så genomskitig att det inte fanns något alternativ. Annars badar jag henne otroligt sällan eftersom hon inte behöver det, ryssar har bra hårlag och är otroligt lättskötta. Hon ylade och skrek och gick på så jag nästan var rädd att bli anmäld till djurskyddet, grannarna måste ju ha trott att jag höll på att ta ihjäl henne (miss-hantering, ha ha ha). Minst.





Välkommen hem, vackra Pus! <3


/E.

Nä nu jävlar.

Nu är det skärpning. Jag ska ta tag i bloggandet igen, jag saknar det. Nu saknar jag det.

Ironiskt nog var senaste inlägget ett där Mojsan var borta. Hon kom hem igen, men nu är hon borta igen, sedan en månad. Den här gången är det nog på riktigt. Katten har tagit slut.

Tomrummet är stort, för stort. Så för en vecka sedan flyttade Dino Eskil in. Dino är ett hundnamn, man måste i mitt tycke ha ett "S" i kattnamn (lättare att locka på dem då), och så en liten flört med staden i mitt hjärta... Fina lilla Esk-sk-skil, du har ett stort hål att fylla men du gör det bra.

Idag är det massage hos Jeanette. Ska bli skönt. Och shit pommes, nästa lördag är det tjejmilen. Börjar bli nervös!


/E.


Mojsan...?

Jag är ledsen, bedrövad, orolig, nervös, förskräckt och skräckslagen.

Nu är det ju inte första gången katten är borta länge. Inte alls. Det är fjärde eller kanske femte som jag minns ordentligt, som hon är iväg fler än ett par dagar. Hon brukar kunna vandra iväg och vara ute ett par dygn och sedan komma tillbaka som om ingenting hänt, proklamera att MJAOOOU - finns det nån mat här eller? - och sen äta tills hon kiknar för att sedan helt nonchalant lägga sig på sin kudde i soffan och tvätta sig. Det är liksom precis hennes stil.

Men nu har jag inte sett henne sedan i lördags kväll när hon gick ut. 8 dygn.

Hon kan ju i och för sig ha varit här efter dess men utan att vi vet om det eftersom vi var borta från söndag till onsdag. Matskålen på trappen var tom, fast det kan visserligen vara andra som ätit upp den; grannkatter eller skator eller bärplockare... hmm.

8 dagar, Mojsan! Nu tycker Mamma att det är dags att komma hem!


Kss kss kss kss kss kss kss kss kss kss kss...? Pusen...?

<3


Falun

Är på hotell. På hoteeeeeell! Det du, Fia =)

Här är jag:



Scandic är alltid bra. Fint och fräscht, man känner igen sig och det är bra sercvice. Ikväll var det fenomenastisk service till och med! Restaurangen hade extraöppet p g a tre busslaster med tyskar och hade bara en rätt på menyn för enkelhetens skull. Stekt kyckling i salsa med hemmagjorda pommes frites. Jag förklarade läget med min nyopererade mage och att jag bara kan äta mjuk mat som man kan mosa på tallriken. Kocken skrattade, gick ut, det tog tjugo minuter och sedan kom servitrisen med en tallrik pocherad lax, hemslängd hollandaise och kokt potatis. DET är service! Behöver jag säga att min generösa dricks gick rätt ner i kockens ficka?

Määäääätt...

Imorgon börjar jag skolan igen! Det är därför jag är här. Ska bli så kul att plugga och anstränga hjärnan lite igen (jag är fullt medveten om att jag kommer få äta upp det där omkring den 28 november när det är tre tentor i veckan och massa inlämningsuppgifter. M'allafall.) och få lära sig något nytt! Har min lilla skolväska här. Den innehåller:

Gaffelpärm A4 Docusmart Virrvarr 60mm Vit 25/fp    


* Pärm, Virrvarr (älska Bernadottes knasprepsykadeliska mönster)
* Filtspetspennor Stabilo (0.4 resp 1 mm) - kanon att färgkoda anteckningarna...
* ...och stryka under i texter med samma färg på understrykningspennorna.  
* Anteckningsblock Whitelines - grått papper med vita linjer. Mkt vilsamt för ögonen!

Nä, nu är det sängen och försöka sova så jag är pigg imorgon! Natti alla!



/Nursie


En vecka sedan DagenEfter



i Stockholm. Bäst. Igår var det en vecka sedan jag med en hel fjärilssvärm i magen, dropp i handen samt en uppsättning ENORMT fula kläder (jag skojar inte; ribbade före detta vita pippilångstrumpbomullsstrumpor av over-knee-typ utan häl, skjorta med enbart knytband i nacken så man visade hela röven som lyckligtvis doldes av Landstingets läckra bomullskallingar) åkte ner till kirurgiavdelningen och klättrade upp på operationsbordet för att göra min Gastric ByPass-operation. En vecka sedan jag slutade banta efter 13 år av kamp.

Gastric ByPass är en magsäcksoperation som hjälper gravt överviktiga att gå ner i vikt och dessutom få ett varaktigt resultat. Det sägs att om man har ett BMI på 35 eller mer så kan man inte gå ner så mycket i vikt som man behöver för att bli normalviktig och dessutom behålla den nya vikten. Jag vill börja med att poängtera att det INTE är fråga om en "easy way out" vilket man lätt kan få intrycket av när man surfar runt på nätet eller lyssnar på oinsatta som diskuterar. Det är den absolut sista utvägen sedan man testat "allt"; kostomläggning, ändrade motionsvanor, livsstilsförändring, VLCD (Very Low Calorie Diet, t ex Cambridgekuren eller Modifast) samt medicinsk diet i form av läkemedel såsom Xenical eller Reductil. En operation av denna typ kräver att man ändrar sitt sätt att se på och hantera mat - för resten av livet. Men, what the hell; det måste man ju göra iallafall om man ska ta tillbaka kontrollen över vikten! Tänkte jag - och så bestämde jag mig.

Jag uppfyllde varenda kriterium. Jag har nämligen provat allt - ViktVäktarna. Cambridge. Hälsovägledare. Ökad träning. GI. Reductil. Och jo, visst gick jag ner i vikt. Jag har yoyobantat hela mitt liv. Jag har ganska lätt kunnat pressa ner mig 10-12 kg, men så fort jag släppt efter och slappnat av så har kilona kommit tillbaka, och varje gång har de tagit med sig några gästkilopolare som sedan flyttade in permanent. Jag har tröttnat på det, och har dessutom kommit till insikten att jag inte klarar av det här själv. Så jag valde den sista utvägen. Förändringen i kosthållning och motion var jag tvungen att göra oavsett vad och jag ville passa på nu, innan det blev för evigt för sent att ändra. Medan antalet kilon att gå ner fortfarande ligger på en rimlig nivå, innan blodkärlen kloggar igen, innan diabetesen är ett faktum och innan knän och höfter packar ihop. Innan stroke. Innan hjärtattack. Innan cancer. Nu. Valet var inte så svårt.

Några veckor innan kom gruvsjukan. Herregud. Vad hade jag gett mig in på? Man läser ju då och då om folk som det går illa för på operationsbordet. Förmodligen skulle jag komma att straffas för min lathet/egoism/fåfänga/? med att antingen 1) dö på bordet, eller 2) vakna under narkosen och känna allt och genomlida helvetets kval och pina utan att kunna skrika, blinka, vifta på tårna eller nånting. Hjälp! Mina barn, herregud, mina små barn - hur ska de klara sig utan sin mamma? Så jag började planera. Hmm, få se nu... Jag ska köpa och skriva kort till alla deras födelsedagar upp till 20 års ålder. Skriva brev till deras första skolexamen, deras student, förlovnings- och bröllopsdagar och första barnafödseln. Undertecknat Änglamamma. Mamma i himlen. Så får det bli.

Jag hann såklart inte. Hey, det är ju ändå mig vi pratar om. Och tur är väl det. För annars hade jag nu suttit här med 44 kort och brev helt utan rim och reson. Och jag klarade mig ju! Jag överlevde! Fattade ingenting, ena sekunden fick jag lite lugnande medicin i infarten i min hand för att jag låg och grät efter barnen och tänkte ställa mig upp och ta mina fula kläder och gå till T-banan vid KTH, och andra slog jag upp ögonen i ett glatt, runt ansikte som sa jagheterhasse och hade fem ögon. Wooou, sova lite till kanske.  


 

Så här funkar en mage, före och efter en GBP-operation:

Man äter något. Någotet åker ner till magsäcken. Där bildas enzymer som bryter ner maten så att näringen kan tas upp av kroppen. Upptaget görs i den första biten av tunntarmen. Genom att man kopplar bort en stor del av magsäcken och sammanfogar sin nya lilla magsäcksficka med den nedre delen av tunntarmen, där avsevärt mycket mindre näring tas upp, får man två anledningar till viktnedgång. a) Man kan bara äta begränsade mängder mat, och b) Kroppen tar inte upp all energi och näring ur den lilla mängd mat man äter. Den stora delen av magsäcken sitter kvar och fungerar såtillvida att de nedbrytande ämnena fortsätter produceras däri men dessa rinner ner i den inaktiva, förbipasserade (ByPass=förbipassering) delen av tunntarmen för att sedan droppa ner i den del av tunntarmen där maten passerar. Därmed sker matsmältningen ganska snabbt och detta i sin tur medger en minskad tolerans mot snabba kolhydrater och fett.

Om man som opererad äter mat med för mycket socker eller fett, för snabba kolhydrater eller om man äter för fort råkar man ut för en trevlig (inte) företeelse som kallas dumping. Det är kroppens reaktion på ovanstående, och reaktionen kommer som regel inom 30 minuter från att man ätit. Man kallsvettas, mår illa, blir yr och får svimkänslor. Och räserbajs. Detta blir så det tredje skälet till viktnedgång - c) learning by doing helt enkelt. Har man dumpat för att man ätit till exempel snabbmakaroner, glass eller äppelkaka med vaniljsås så lär man undvika dem i fortsättningen. Blotta åsynen av ett Marsánpaket får kroppen att minnas hur illa den mådde och så låter man bli. Alla dumpar inte på allt, man kan kanske äta lite glass, men inte en halv Ben & Jerrysburk. Inte en hel pizza, men en slice någon gång ibland. Kanske inte stuvade makaroner, men fullkornspasta funkar helt okej.

Så här ser det ut före och efter: 
 
Bild från www.cftk.se


Så nu börjar mitt nya liv. Har redan gått ner 9 kg. Beach 2011 - WATCH IT!

/Tjocksmocken

Usel streckkodssamling, Milko!

Satt och läste på mjölkpaketet häromdagen. Såklart. Varför kan man inte låta bli att läsa när man väl lärt sig? Undrar om man kan träna sig till att inte läsa text man ser; skulle man kunna lära hjärnan att inte koda av tecknen den tittar på?

M'allafall.

På paketet informerar Milko om att om man samlar på sig streckkoder från 150 olika milkoförpackningar så FÅR man ett förkläde och en grytlapp från Frösö Handtryck. Handtryckta. Värde 350 kronor. Gee, thanx! 150 produkter från Milko. Om vi ponerar att en liten burk crème fraiche är den billigaste varan, och att den kostar säg 9.50 pix så kommer grytlappssetet att kosta 1 425 kronor. Värde 350. Hygglo.



milko www.milko.se


The bitch is back

Nästan ett år sedan.


Jag tappade inspirationen och lusten att skriva, och dessutom räckte inte tiden till. Men jag har saknat bloggandet och möjligheten att skriva av mig. Så nu lever bloggen igen! Jag kommer att fortsätta som förr med att kommentera konstiga saker, underbara händelser, språkliga grejer, husrenovering och såklart mina egna klantigheter, upptåg och tillkortakommanden. Välkomna tillbaka!


Kram, E

Tatueringsplaner

Nu så här till hösten startar planerna ordentligt!

A. Piffa de befintliga tatueringarna

Först och främst ska jag slutföra barnens hyllningsgaddar som jag har på insidan av underarmarna. Danjel ska få piffa upp E's lite grand för Magnus i Eskilstuna gjorde den lite för liten så texten börjar bli grynig. Det ska läggas i lite vitt här och var så kommer det bli bättre, samt att det svarta ska skärpas till lite så att den blir lika svart som A's. Till sist ska det dit symboliska bilder vid båda namnen. Har länge funderat på vad man skulle ha för bild. Jag har ju alltid kallat E för Hjärtaskatt och var väl lite lur på om man skulle kunnat göra något av det - typ en skattkista med hjärtan i, eller en skattkista i form av ett hjärta med locket lite på glänt eller... men nja. Så tänkte jag till lite igen (jag gör det ibland) och kom på att en fyrklöver är kanske en bra bas! Googlade lite och hittade den här snyggingen  och blev superförälskad! Nu är detta ju bara tre blad, men jag skulle i så fall be att få den omritad till en fyra. Fyrklövern är ju den ultimata lyckosymbolen och jag har ju haft tur som fått mina fina tjejer, och de i sin tur har haft en enorm tur att faktiskt ha överlevt. Därför är det ju fenomenalt symboliskt med just denna lilla bild. Att bladen dessutom är hjärtan är ju ytterligare grädde på moset! Ska kolla vad Danjel kan göra av det här.

En annan plan rör draken jag har på vänster överarm. Tycker att den känns lite halvfärdig. När Doc Holiday i Örebro gjorde den var jag supernöjd, men med åren har jag börjat sakna något med den. Skulle vilja göra något mer runt om och på något sätt avsluta den. Kanske med någon slingrig klätterväxt som löper upp en bit på axeln eller så.


B. Man vill ju ha fler också...

På den andra överarmen har jag en önskan att göra en riktigt färgklick - jag fantiserar om liljor och andra blommor och tillsammans med det en slingrig stängel med mycket ornamentartade detaljer och kanske några små stjärnor. Den ska vara feminin i mjuka pastellfärger och ska även sammanfogas med den lilla tribal jag har på höger skuldra. Så har jag en idé om att tillföra dermal anchors i en del av blommorna, t ex som pistill eller så. Här är några fina dermals;
[img]     Titanium Internally threaded Jewelled Stars for Dermal Anchors 


Dermal Anchor






 

; som jag tror skulle kunna vara pricken över i i min blomsterprakt. Jag har tittat ut en artist som jag är övertygad om skulle kunna göra den här tatueringen precis som jag vill ha den, och det är Electric Linda i Norge, närmare bestämt i Moss. Är ju En Liten Bit att åka, men kolla in hennes portfolio... wow. Såg några bilder av hennes arbete i en tatueringstidningen häromsistens och hon är helt enorm! Så det blir nog en tur till Norge. Om man åker till Røros och så tar man flyget till Oslo så är man ju nära och just den sträckan som är kvar sedan, den är jag förtrogen med sedan förut så det är nog inget större problem att ta sig fram.

Och nej, det gör inte särskilt ont. Tycker jag.






/E





Så fruktansvärt beroendeframkallande...!

Har börjat spela FarmVille på Facebook. Helt sjukt roligt! Skulle jag ha kontorsjobb skulle det vara löjligt hur mycket tid jag spenderade vid datorn. "Titta där inne, alla nya rekryter - THAT'S working spirit. Hon har inte flyttat sig från datorn på sex timmar annat än för lunchrast på tio minuter, hon BARA jobbar med sina faktureringar..." Så skulle min chef säga, föga anande. Voj voj.

Idag insåg jag att det kanske gått lite väl långt. Jag har nämligen börjat välja mina grödor jag planterar efter hur min IRL-iga dagsplanering ser ut. Om fyra timmar ska jag mata A, nähä då kan jag inte odla jordgubbar... har insett att det är dags att lägga ner det här. Jag och den lilla bonden långt där inne är lite oense, men så måste det bli. Musik är bra! Med musik kan jag slappna av och tänka på något annat än min farm. Musik.

In på Spotify (veckans andra webfavorit) och lägga upp en lista med lugn, avkopplande musik. Där gullvivan blommar. En kväll i juni. Balladen om briggen Blue Bird av Hull. It must have been love. Åh, den här är bra - Brothers in arms med Dire Straits från det legendariska albumet med samma namn. Mark Knopflers fenomenala gitarrspel och mörkhesa stämma låter mina dallrande, jordiga, gödseldoftande nerver stilla sig. "These mist covered mountains are a home now for me (---) Some day you'll return to your valleys and your farms...

FARMS!!! Farm. FARM! Min lilla farm, shit, jag har glömt mina auberginer nu har de säkert ruttnat bort och jag får inte ett rövis för dem fan också nu kan jag inte köpa nån rosa traktor! Jävla Mark Knopfler. Det är hans fel, alltihop. Jaa.







(De såg henne aldrig mer.)










Snakebite

Igår kväll låg Mojsan på soffan och vilade. Hmm, tänker alla som känner henne. Ovanligt? Näppeligen.

Dock kom vi på att hon hade nog legat så mer eller mindre hela dagen. Jag hade dessutom råkat fläta till henne med en tumstock utan reaktion och DET får i normala fall inte förekomma - då blir hon synnerligen förnärmad och det låter sig visa i allehanda uttryck såsom sura pisk med svansen, förorättade blickar samt en MJAAAAAOOOOOU-serenad utan dess like. Något var alltså fel. Tittade till en gång till på henne och insåg att vänster baktass var totalt igensvälld. Den var jämntjock från knäleden och neråt. Ordet "huggorm" for rakt igenom mitt huvud, med tanke på svullnaden, men när jag kände genom tassen, vilket för övrigt var s å d ä r populärt, kände jag bara ett sår vilket var beläget på ovansidan av tassen. Misstänkte då istället att det är en krigsskada från ett av Mojsans alla neighbour fights. Jag ringde till veterinären (saker och ting händer alltid på jourtid, eller hur Ola? =) ) och pratade med henne. En timme senare satt kattstackaren och sjöng i sin transportbur på väg mot Hede och veterinär Helene. Hehe, kattkräket skulle bara vetat att hon var på väg att träffa hennes systers bane...

Här är veterinärbesöket i bilder.



Fått snarkknark. Natti. Zzzzzz....




Såret jag hittade på ovansidan av tassen... Pusade ganska ordentligt.




När tassen väl var rakad såg vi det. Det VAR orm! Två omisskänliga bitmärken med dryga centimetern emellan.




Usch. Luktade inte hallontårta... Veterinären förklarade att det såret inte var en yttre skada, utan en reaktion på svullnaden som bettet orsakade. Varet från infektionen hade helt sonika trängt upp och ut genom huden och orsakat en ruptur. Ajajaj, stackars kissen...


Så till det riktigt roliga - räkningen. Kalaset kostade som såhär:

Grundåtgärd sällskapsdjur - 468,56 kr
Stationsavgift - 245 kr
Bilavgift - 300 kr
Restidsavgift - 608,34 kr (men vi träffades ju på veterinärstationen? Fattar inget men ändå)
Nerkrökning - 234,28+20 kr för medicinen
Vätskedepå i nacken - 187,03+20 kr för koksaltet+13,50 för droppet
Behandling av såret - 94,50+10 kr för medlen
Smärtstillande+antibiotikaspruta - 94,50+30 kr för medicinen
Uppvakningsspruta - 10 kr
Krage - 17,28

Allt som allt landade kvällens lilla nöje på fina 2 956 kr. Det är så kul med djur.




/Matte


Men för i helvete... är ju inte alls klar med deklarationen!!!

Trodde i min enfald att jag var klar med deklarationen. Men det är jag ju inte alls. Hoppsan.

Det är nämligen så att fastigheten i Hede, där jag drivit Lilla E i stora huset samt hyrt ut det mindre först till H, sedan till O&J och nu till L, tydligen klassas som Näringsfastighet. Det medför att jag måste lämna in en särskild deklarationsbilaga, NE, om detta. JAG HADE INTE EN JÄVLA ANING OM DET! Kollade med Svedab, som gör min revision för Lilla E, om hur man gör en sån och det är tydligen inte bara och bara. De kan hjälpa mig med den, men inte under dagen idag... Ringde till skattmasen och fick anstånd med hela kalaset till och med den 18 maj *phiuh*. Jag blåser Faran Över för den här gången.

Ursäkta mig, nu ska jag gå och få en hjärtinfarkt. Sen ska jag lägga pärlplattor med E. 


Puss, Elli

Blivit påkörd idag

Jag ska inleda med att det hela inte alls är så dramatiskt som man kanske skulle kunna tro, givet rubriksättningen. Jag var ute på fotouppdrag för veckans fototriss, och bestämde mig för att svänga in på den lilla vägen som går längs med Hjälmare kanal och förbi Kanalcaféet. Just i höjd med sagda café fick jag möte av en silvrig SAAB. Notera att vägen i fråga är typ två meter bred, av asfalt men med grus på sidan och sedan ett dike. Således vill man inte gå för långt ut på kanten, eftersom man inte vill skära ner i diket om gruskanten rämnar. Jag saktade av i god tid före mötet, och höll så långt ut jag bara vågade med Volvon. Men det är kanske en fördel om BÅDA fordonen gör sitt bästa. Den andra gjorde då inte det. Och om vederbörande faktiskt gjorde det och det där var det bästa - då vill jag inte vara med när det är som värst! Vi for ihop med våra respektive vänsterytterspeglar. Min vek sig inåt (de är ju ledade, t ex för biltvätt etc), själva spegeln hoppade ur men hängde kvar i kablaget, blinkersglaset sprack och höljet, själva koppen liksom, trillade av. Hittade alla delarna på vägen och har satt ihop spegeln lite provisoriskt. Trafikidioten stannade inte ens. Jag ringde direkt och polisanmälde, så att inte den andra fan också gör det och jag åker dit för smitning eller nåt annat töntigt. Jag stannade ju iallafall, vilket är mer än den andra gjorde. Synd att jag inte hann ta regnumret.

FY FAAN VAD ARG JAG BLIR BARA JAG TÄNKER PÅ DET!!!!! MÅÅÅÅÅ-HÅÅÅÅÅÅ!



/E

Idag regnar det. Då har vi tråkigt.

Haha, djuren i huset blir verkligen sega när det är dåligt väder - och jag förstår dem till fullo. Idag hänger tunga moln över Viken, lakanen jag hängde igår är blöta igen (men jag lät bli att ta in dem - de luktar ju extra gott när det regnat en vända på dem! Märkligt egentligen.) och jag har lite ont i huvudet. Det kanske blir åska? Jaja, det behöver väl laddas ur lite uppe i atmosfären ibland, antar jag.

Status hemma just nu:

1. Gamla Mojsan. OBS att det är en vanlig ryss på 4 kg, inte en silvrig panter, men hon ligger i Lilla Mattes fåtölj. Mojsan skäms inte det minsta för att ta plats. Hon har fullständig koll på att hon är drottningen i huset. Eller, ja, vi låter henne tro det. Det är nog lugnast.





2. Hylsa. Här är en som inte bara misstänker utan VET att hon inte får ligga i puffen längre. Men det hindrar henne inte från att försöka. Hon höll på att ro projektet i land, men jag fick syn på henne. Jag fick smyga mig på henne via soffan (vilken jakthund...) - hade hon sett/hört mig hade hon farit upp som en projektil i Nordkorea. Men nu har jag bildbevis till jul =) .




Nu ska jag ner och vika tvätt. Tjihou vad kul. Inte.




/E

Boing-oing-oing; Dagens boktips

Har kommit in i en bokslukarperiod igen, det där går VERKLIGEN upp och ned för mig! Måste liksom känna att jag har tid och möjlighet att läsa, annars finner jag inte ro till det. Man känner sig ju väldigt social också, när man ligger i sängen och läser hela kvällen och halva natten.

Jag läser helst:

¤ thriller
¤ deckare
¤ tantporr

Tycker Nora Roberts är toppen, för hon förenar alla tre ovanstående genrer! Hon har verkligen gått från typ Harlequin till jävlarihavetvilkenspännandeäckligpsykologiskdeckar-författare.

Tre bra Nora-böcker:

Livsfarlig utsikt

Reece Gilmore är den enda överlevande efter ett brutalt rån i Boston och nu är hon på väg västerut för att försöka lägga mardrömmar och panikattacker bakom sig. Hon slår sig ner i ett litet samhälle och tar jobb på en restaurang. När hon en dag vandrar uppe i bergen bevittnar hon genom kikaren ett mord. Polisen finkammar området men hittar inga spår överhuvudtaget. Och Reece verkar ju lite bräcklig, inte riktigt trovärdig. Men Reece vet att det finns en mördare i trakten. Och någon gör allt för att få henne att ge sig iväg från stan?

Flammande skyar

Det är isande vinter och norrskenet lyser upp den lilla staden Lunacy i Alaska. Här bor Meg Galloway, skicklig pilot som flyger förnödenheter, och ibland turistande bergsklättrare, hit. Till denna gudsförgätna håla kommer polisen Nate Burke för att försöka övervinna sin depression efter bäste vännens och kollegans död, något som han själv känner sig ansvarig för. Allt verkar lugnt och stillsamt ända tills några äventyrliga tonårspojkar försvinner i bergen. Det är rykande snöstorm när Nate tillsammans med Meg ger sig ut för att leta efter dem i hennes lilla röda flygplan. Pojkarna hittas välbehållna i en grotta - men här återfinns också det stelfrusna liket av en man med en isyxa i bröstet, en man som varit försvunnen i sexton år - Megs far.

Mördande hetta

Reena Hale var bara elva år då familjens italienska restaurang en augustinatt brann ner till grunden. Det visade sig vara ett pyromandåd och förövaren greps. När Reena betraktade brandmännens kamp formades hennes framtid. Men hon var inte den enda som den natten fascinerades av elden. Någon blev besatt av eld som ett verktyg att kontrollera, att hämnas. Flera år senare arbetar Reena som brandutredare och hon är mycket skicklig. Men hon har otur i kärlek. Hennes första pojkvän på college dog av sängrökning - det kom polisen fram till trots att Reena aldrig sett honom med en cigarett. En annan pojkvän omkom i en bilbrand. Nu har hon äntligen träffat en man att älska, en man som accepterar hennes farliga jobb och oregelbundna arbetstider Då börjar det komma obehagliga, hotfulla telefonsamtal. Reena försöker desperat att spåra ursprunget - och hon går rätt in i det värsta inferno hon någonsin mött.

Men så gillar jag lättsamma, romantiska komedier också. Häromdagen satte Nunnsan en bok i händerna på mig. Hon hade legat och skrattat hela natten - och det gjorde jag med, fast jag läste på dagtid men det är ju bara en petitess. Den känns, som jag sade till J, som att den tar vid där böckerna om Bridget Jones slutade - underbart! Det var den här, och jag läste den på fyra timmar...

Mina hemligheter

Tänk dig att någon skulle få reda på dina innersta tankar. En fullständig främling. En person som du sedan möter i ett annat sammanhang... Emma Corrigan är en helt vanlig tjej. Hon drömmer om att avancera på jobbet, få roligare arbetsuppgifter, högre lön och status. Och så har hon sina hemligheter. Hur hon blev av med oskulden, att hon förfalskat sitt mattebetyg och att hennes stringtrosor är väldigt obekväma. Inga uppgifter som hon vill dela med någon annan, men ödet vill annorlunda.

Jag föll som en fura för Sophie Kinsellas rappa, energiska sätt att skriva och hennes replikskiften ska vi inte ens gå in på!

Nu har jag börjat med den här, på engelska. Det är skitkul med språket, alla "Bloody hell!" och "Bollocks. Bollocks, bollocks." Den här ska jag LÄTT skicka till kusin Elin när jag är klar. Det här är hennes tekopp, skulle jag tro.




Lexi wakes up in a hospital bed after a car accident, thinking it's 2004 and she's a twenty-five-year old with crooked teeth and a disastrous love life. But, to her disbelief, she learns it's actually 2007 - she's twenty-eight, her teeth are straight, she's the boss of her department - and she's married! To a good-looking millionaire! How on earth did she land the dream life??! She can't believe her luck - especially when she sees her stunning new home. She's sure she'll have a fantastic marriage once she gets to know her husband again. He's drawn up a 'manual of our marriage', which should help. But as she learns more about her new self, chinks start to appear in the perfect life. All her old colleagues hate her. A rival is after her job. Then a dishevelled, sexy guy turns up...and lands a new bombshell. What happened to her? Will she ever remember? And what will happen if she does?

Skitspännande, kan knappt slita mig från den!

Bilder och referattexter från www.adlibris.se





/E

Bettleri undanbedes...

Haha, recept på hur man slipper tiggande ungar så här i påsktider.

Till att börja med; varför kom de IDAG? När en annan var i koltåldern gick man utklädd till påskkärring på skärtorsdagen, inte en dag tidigare! Ur led är tiden.

Iallafall, för en liten stund sedan kom två av byns mellanstadieungar utklädda till tänderna och lämnade en liten teckning och ville ordlöst ha Något i utbyte. P, som öppnade, sade att "Då ska jag gå och se om vi har nånting roligt:" Jojomensan. Det enda vi hittade i skafferiet var, haha;


Sedan skickade vi ut E att ge tjejerna de små skatterna. NI SKULLE VARIT MED!!! Haha, har sällan skådat sådant haksläpp. "Mäh. Tack...?", löd den skeptiska svarskommenteren. Sedan fick vi ett halvmuntert "Glad påsk!" innan de gav sig iväg mot andra, kanske mer lyckobringande stugor. Med tanke på storleken på våran lilla by lär vi inte behöva bekymra oss om fler besök av godistiggare.  





/Kärringa

Nej nu är det fasikens dags för ett inlägg

Tycker det är dags att ta tag i det här med bloggandet igen... Har hänt en del sedan sist:


* är fortfarande gravid, går in i vecka 29 nu (shit!!!)

* är just nu sjukskriven sedan den 23 mars pga foglossningen som tagit fart ordentligt. Ska börja jobba igen den 16 april. Gör helt sinnessjukt ont, så här hade jag INTE med E! Då hade jag känning kanske en vecka eller så, men det gick över när jag låg och rullade ena triggerpunkten över en tennisboll jag lagt på golvet. Det här å andra sidan är en helt annan grej. Det är jätteskönt att inte jobba, gör fortfarande ont såklart, men jag har en helt annan makt över mitt liv och mina sysslor här hemma. Kan och ska söka havandeskapspeng från den 29 april, men med min vanliga tur blir det säkert avslag. På jobbet kan jag liksom inte låta bli att våtmoppa under låga möbler, skita i att dammsuga, hoppa över trapporna och gå lite långsammare... Prova det som städare. Det värsta är att det liksom kommer efteråt på något sätt - det är alltid värre dagen efter! Hade föräldradag på dagis förra veckan, då var jag helt handikappad två dagar efteråt. Kommer knappt ur soffan, får rulla ur sängen och så kommer det nåt jävla smart-ass och säger "Jamen du ska inte roteeeeeera bäckenet så mycket, då blir det bara värre!" NÄHÄ??? Men då måste någon komma och ge mig en sån där Segway:

 

* har kommit till slutsatsen att jag faktiskt inte vill föda på Östersunds sjukhus, är alldeles för rädd att de ska missa något viktigt igen som de gjorde med E. Jag menar, att bebisar kan andas ordentligt själva känns hyfsat angeläget... Det värsta med det som hände lilla E var ju att SAMTLIGA läkare totalignonerade mina frågor när jag varenda dag (vi låg på neonatal i tio dagar) och bara sa att "Nej men det DÄR är HELT normalt!" Snacka om Det-är-ditt-första-barn,-eller-hur?-mentalitet. Klapp på huvudet. Med andra ord: JAG TÄNKER inte föda där. Måste kolla upp hur man går till väga med att välja BB.

* har också kommit på att jag måste ta mig ner till Förkräkningskassan i Sveg och verkligen få se till att få prata med någon riktig människa bakom alla blanketter och formalia. Måste reda ut hur det ska bli med min föräldrapenning.


Suck, det är mycket nu... Men man får vara nöjd och glad ändå: har en underbar dotter som jag älskar mest av allt i hela världen, en fantastisk man som jag älskar nästan lika mycket (sorry älskling, konstant andraplats...), ett litet sprattlande mirakel i magen, en bil som rullar och tak över huvudet samt ett fast jobb. Faktiskt. Så det så.

Puss, Elli


Tidigare inlägg
RSS 2.0