Den cyniska optimisten

Så har vi lagt E's sjätte operation bakom oss. I går kväll kom vi hem efter en vecka söderut, varav de senaste fyra dagarna i Uppsala på   avdelning 79B.

Vi lades in på tisdagen, och denna dag spenderades som vanligt med att träffa alla inblandade läkare och specialister som är inkopplade på E's fall. Det blir ju lite folk... Sjuksköterska, barnsjuksköterska, käkkirurg/tandläkare, narkosläkare samt såklart plastikkirurgen Dr Malin (vi älskar dig, men det vet du!). Däremellan kommer också ett antal syrror in mellan varven - Hej, Annika/Bettan/Carina/Doris/Ellen/Frida heter jag, och det är jag som jobbar i eftermiddag/ikväll/inatt/nu på morgonen/idag... Strömmen tar aldrig slut, och man förstår ju att E blir vimsig av alla ansikten.

Hierarkin på sjukhuset är för övrigt ett kapitel för sig - det är helt SJUKT vilken rangordning det är! Jag menar, en sak såsom kanylsättning är ju självklar att olika personer rår om eller inte, men då är det ju fråga om utbildning och behörighet. Jag är också glad att det är kirurgerna som opererar och inte ISS-städgubben. Men när man frågar om ett glas saft till E och får till svar att "det får du faktiskt ta med en undersköterska". Såna saker. Allt medan uskorna springer benen av sig i korridoren medan sjuksköterskan sitter på expeditionen och kikar på Blocket, som i safthistorien ovan. Sådant gör en lite konfunderad...
 
E var patient nummer två på onsdagen. De tar patienterna i åldersordning nämligen, och det var en liten bebis före oss. På morgonen duschade E i Hibiscrub (=svintohår...) och fick på sig en liten sjukhussärk. Såg ut som en liten stjärngosse. Fast utan strut och spö. Så fick hon emlaplåster på händerna (som P fick lov att sätta dit, annars vägrade hon i sten. Lättsamt med fyraåringar ibland.) och sen var det bara att vänta. Hon hade inte fått äta efter 02 på morgonen då vi väckte henne och tvingade i henne en ostmacka. Mkt förvirrad, syntes verkligen att hon undrade Men vaffaan håller ni på med? Har ni någon aning om vad klockan är? Hon var även dryckesfastande sedan klockan 06 så humöret var väl inte helt på topp... Men sedan blev det dags för premedicineringen, ett lugnande preparat som gör att borde göra att patienten blir lullig och avslappnad. Föregående fem operationer har E somnat i mitt knä när premeden har kickat in men i onsdags blev hon helspeedad och lite vresig, hon snedtände ganska rejält, och hon hade samma energi som vanligt, sin vanliga envishet i kvadrat och tjurighet i kubik. Hon skulle prompt springa runt, runt, runt i korridorerna med en liten dockvagn - trots att hon mot slutet knappt kunde gå... Skrek bara NÄÄÄÄ!!! när vi ville sätta oss och kolla på film/mysa/läsa saga. Så det var inget annat att göra än att gå i vaket tillstånd ner på operation när det blev dags. Föregående gånger har jag följt med henne ned, men den här gången valde hon själv att det var Pappa P som skulle med. Och egentligen är jag glad för det, för med mina schottisdansande hormoner hade jag inte fixat det tror jag. Det är ju ganska otäckt när barnen tuppar av för det kommer så plötsligt så man får ju för sig att de liksom... dör.

Sedan var det bara för oss att väntaväntaväntaväntavänta... Var nere på stan och åt lite lunch, plockaihopdinegensallad på Cupido i Forumgallerian (rekommenderas!)  vilade och pratade. Hann även med att leta upp sådana där självhäftande örhängen som E velat ha ända sedan vi var hos L & T i Vemdalen och deras dotter A hade sådana. Hitta sådana i Hede, liksom... Till slut kom en sköterska och sade att E var på uppvaket. Jag tog med hennes vapendragare Grå Kanin som återigen fått öronen amputerade eftersom E inte får stoppa något i munnen efter operationen. Usch, det är så många blandade känslor på UVA... Man är lättad över att det gått bra och att hon ligger där, levande och rosig. Samtidigt så liten, så skör, så känslig... Jag satt på UVA från kvart över två tills vi fick åka upp på avdelningen igen kvart i fem. Efter kanske halva tiden ville E att Pappa skulle komma så de ringde ner honom från vår avdelning. Egentligen tar de bara emot en besökande per patient på UVA men det var så lugnt så de hade ingenting emot att vi var två. Satt och satt, förresten. E vaknade till och önskade att jag skulle lägga mig ner i hennes säng vilket jag såklart gjorde. Lustigt vad uppvakningsavdelningar gör en trött... det är lugnt och tyst, ganska varmt och fullt av sovande människor. Det var nästan så att jag nickade till där ett tag...

E fick lite morfin då och då under de första timmarna. Det gjorde henne ganska trött, och så hade hon fått något annat att sova på. Hon sov därför i princip hela eftermiddagen och kvällen. Det var annorlunda än de första operationerna då hon vaknade arg, ledsen och förvirrad. Det var jätteskönt att hon kunde ta sig igenom de första timmarna och sova sig igenom eterdyningarna av narkosen! Hon bara vaknade då och då och var ledsen för att hon inte fick snutta på Grå Kanin. Ganska omgående ville hon börja dricka också. Skönt! Droppet var slut någon gång mitt under natten och då tog de bort påsen utan att sätta dit en ny. Det är alltid en lättnad, tror att jag är den som tycker det är jobbigast. Tycker det ska vara så omständligt och bökigt med den där jäkla slangen som bara snor sig och är i vägen.

En annan bra grej denna vända var att personalen äntligen hörsammade oss i fråga om smärtlindringen. Till saken hör att E blir vansinnig, för att inte säga rabiat, av att få t ex Alvedon i suppar. Mixtur å andra sidan tycker hon är hur gott som helst. Efter de här operationerna vill man inte ge mixtur det första dygnet för kroppen tar tydligen inte upp de verksamma substanserna oralt så nära inpå operationen. Lite konstigt, men så är det tydligen. Att suppa E innebär krig, gråt, skrik, tandagnisslan samt ångest. Från båda håll. Hon är så himla rädd om sin lilla rumpestump och det känns som ett rent övergrepp att ge henne medicinen. Usch och blä. När jag frågade om det kunde finnas några alternativ till supparna så var det äntligen en syrra som lyssnade på mig, och tog tag i saken. Hon pratade med Dr Malin och tillsammans avgjorde de att det bästa för E's del var att vi lät bli supparna helt och istället gav E små duttar av morfin direkt via droppet under natten. På det viset skulle E få sova ordentligt och slippa kämpa och bli ledsen, kränkt och arg över suppositorierna. På morgonen skulle man så kunna glida över på Alvedon och Ipren i mixturform. Det är klart att det känns sådär att ge morfin, men det var så pass små doser att det varken skulle påverka mag/tarmfunktionen (kan bli lite trög av morfin annars) eller göra E illamående. Vi hade en toppen natt och sov gott (nåja, P och jag sov väl sådär i våra obekväma sängar, men det är ju E som är viktigast och hon sov kanon).

Dagen efter var E pigg som en lärka. Fullt ös medvetslös hela dagen, lite kinkigt med maten men det funkade. Det gäller bara att hitta saker som hon tycker är gott och intressant så går det. Det är faktiskt det som är det svåraste med de här operationerna - matrestriktionerna efteråt. Det är flytande kost som gäller i fyra dagar, sedan mos och puré i en vecka. Efter det kan man slusa in på normal mat igen. Vi gick ner till lekterapin också och var där ett par timmar. E var alldeles till sig och visste inte riktigt vad hon skulle leka med först och mest. Hon ville göra allt direkt! Det bästa var dock en båt tror jag, en stor platsbyggd träbåt med kajuta, stege och däck med roder. Där for hon upp och ner och ut på det böljande blå, lilla kapten E.

Vi fick åka hem redan på fredagen (istället för på lördagen som det var tänkt) för E var så pigg. Dr Malin sade att det inte fanns någon anledning att hålla oss kvar - dels var E så pass kry efter själva ingreppet och sedan är det hennes erfarenhet att barnen läker och kurerar sig snabbare hemma i sin egen miljö med sina egna saker. Så vid lunchtid i går lämnade vi Uppsala och Akademiska bakom oss och styrde kosan mot Härliga Härjedalen igen. Sköööööööönt!