En emotionell tidsresa... hu.

Idag har jag och E varit på Björnrike för hennes allra första skidskolepass i slalom. Hon stod ju på ett par lagg redan förra året, men då med mamma. Då gick det ganska bra. Men idag, usch, stackars barn! Jag slungades handlöst till marken av gamla känslor som kom upp igen, känslor som man inte känner lika ofta som vuxen. Eller som man åtminstone kan hantera numer. Iallafall.

När gruppen samlades såg jag på E hur osäkerheten liksom smög sig på. Hon visar sällan upp denna sida av sig själv så jag tror att både hon och jag var ovana vid den känslan. Hon var minst, såklart eftersom hon är så liten till växten, hon stod tillsammans med tiotalet andra barn och när det var dags att börja kava iväg mot liften märkte jag att hon liksom drog sig för att följa med, ville stanna hos mig. Den ena av två skidlärare satte sig på huk och pratade med henne ett par minuter medan jag med en stoooooor klump i magen tittade på från behörigt avstånd. Till slut vann pedagogiken och min lilla sessa gled ner mot liften. Väl i den trillade hon två gånger och fick hjälp på en ny av samma lärare (vilken pärla!). Det slutade med att läraren och E åkte tillsammans upp. Där uppe såg jag (med kikaren, JA jag hade en sån med mig...) att E tydde sig till sin nyfunna säkerhet, men denna måste ju koncentrera sig på alla barn, inte bara på E. Nu grät mitt hjärta med E, jag insåg vanmäktigt att DÄR står min lilla älsklingsbälsklingshjärtaskatt och känner sig ensam, övergiven, dålig och vilsen och HÄR står jag och kan inte göra ett skit åt det. Så tog skidläraren E mellan knäna och åkte nerför backen. E fick syn på mig och då kunde jag inte med det längre. Jag gick dit. "Jag tror vi är lite trötta," sade läraren. Men sen hade hon en idé om att E kan börja med den lägre gruppen, med treåringar, kallad Snöbollarna imorgon. Det passet går klockan 9,30 (mycket bättre än 13.45, fattar inte hur man kan tro att ett gäng fyrataggare ska vara pigga och alerta för ett timmespass i slalom vid den tiden på eftermiddagen). Men jag pallar fan inte att titta på, kommer grina som en vattenspridare invärtes imorgon också. Nä, jag skickar nog P om det är möjligt... Huvva. Ni vet hur det var i jumpan när man var skolunge, och det skulle väljas lag till fotbollen/brännbollen och man blev kvar till näst sist (det var bara Eva-Karin som alltid blev vald efter mig)? Den känslan hade jag i mig idag. Usch och FY!



/Otillräcklig mamma


Kommentarer
Postat av: Carran

Äntligen hittat till din blogg. Ärligt talat... gå därifrån. Då slipper du se det och din tös klarar sig nog galant. Berätta gärna för skidläraren hur du haft det (eftersom du skriver att du känner igen dig). Så länge din tös ser dig kring backen så kommer hon bli ledsen. Har ju själv jobbat i skidskolan och går bara föräldrarna därifrån så brukar det gå bra. Och gör det inte det då lovar jag att skidläraren kommer ringa dig. För antagligen har han redan ditt mobil nr. Kanske på en lapp på hjälmen eller på pappret... lycka till. kram

2009-04-06 @ 22:54:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0