Den cyniska optimisten

...är vi inne i nu. E har ju just fyllt fyra år och det känns som att denna periodens utbrott är ganska typiska (även of Alfvén & co skriver att man kan prata lika lite om en typisk fyraåring som en typisk trettiotvååring. Nåja.). Det har de senaste dagarna låtit ungefär såhär:

1.
- Får jag gå till M & A?
- Nej, vi ska snart äta, det är ingen idé att gå iväg!
- OM INTE JAG får gå till M & A så... äter jag ingen mat.
- Nähä.
(---)
- Det är ju inte jag som kommer ha ont i magen och vara hungrig sedan i så fall.

2.
- Mamma, kan du öka (ljudet på TV'n)?
- Nähä du, det behöver verkligen inte vara högre - vi hör ju vad Händige Manny säger alldeles utmärkt ända bort till köket!
- OM INTE JAG får ha högre ljud så... stänger jag AV!
- Jaha?
(---)
- Men jag blir ju inte ledsen om du stänger av ditt program, E! Det är ju du som inte får se då!?

3. I bilen:
- Jag vill höra Rompa mi (låt med D.D.E) igen.
- Men det vill INTE vi! Nu har vi hört den tre gånger på raken, vi kan väl höra en annan låt...?
- OM INTE JAG får lyssna på Rompa mi så... åker inte jag med hem.
- Jaså. Men vi sitter ju i bilen? Hur...?
(---)

Det är många utbrott av den här typen nu, många diskussioner om totalt onödiga saker! Man känner sig ju som Arga Mamman mer eller mindre flera gånger dagligen, inte ALLS kul!

Kul är det däremot att E även har börjat fundera mycket seriöst kring saker och deras uppkomst och -byggnad. Några frågor som kommit under de senaste dagarna:

Vad är det i bollar?
Vad är det i armen?
Vad är det i biltaket? Ovanför tyget? Och vad är det i bildörren?

Och den fenomenala spekulationen härom natten när E upptäckte att jag hängt upp nya gardiner, med medaljongmönstrat i svart på vitt:

- Vad är det på gardinen?
- Tja... blommor kanske man kan säga.
- Det var lite märkligt (!). Jag tycker det borde vara hundar.

Samt, haha, för ett par dagar sedan då P försökte tämja Hylsa med blicken:

- Vad gör du, pappa?
- Jag tränar med Hylsa. Men jag tror att hon bara stirrar ut mig.
- Jahaa. Hon kanske skulle prova att SKÄLLA ut dig!



/Arga mamman som allt som oftast brister ut i gapskratt trots allt

Haha, vi har verkligen världens mest sällskapssjuka och mest nyfikna hund. Hylsa bara måste veta. Måste se. Höra. Lukta på. Framförallt är det av yttersta vikt att ha koll på att alla i Flocken är på sina respektive ställen. Hon jagar in katten under soffan. Lägger sig framför sagda soffa och håller koll, dels på katten i fråga, dels på oss som sitter i den.

Häromkvällen började så Hylsa med en knäpp grej - att gå in till Lilla Matte (E) för att hålla koll på henne. Grejen är att E sover lätt som en fågel, och det rimmar lite illa med vår vovves sätt att öppna dörrar: 1) Gå taktfast alernativt jogga. 2) Sänk huvudet och tippa nosen inåt mot knäna. 3) Kör skallkalotten i dörren med ett ljudligt bonk - och dörren går upp. Med rejäl fart och tillhörande smäll i väggen. Så höll hon på ett par gånger, vi gick dit på ytterst lätta fötter, viskade ut hunden och stängde igen. Så skulle jag gå och stänga dörren för sjuttioelfte gången, och tänkte passa på att kolla att E sov gott, att täcket var bra och Kompisarna var på plats. Vad får jag se? Jo, följande:

Äntrar E's rum...


...och hittar en tom säng. Börjar ana ugglor i mossen...


...eller i alla fall en skamsen hund...


...och hittar Det Borttappade Barnet i vår säng. I djuuuup sömn. Tror jag det, där får man ju iallafall lite lugn och ro.






Matte/mamma

Så har vi lagt E's sjätte operation bakom oss. I går kväll kom vi hem efter en vecka söderut, varav de senaste fyra dagarna i Uppsala på   avdelning 79B.

Vi lades in på tisdagen, och denna dag spenderades som vanligt med att träffa alla inblandade läkare och specialister som är inkopplade på E's fall. Det blir ju lite folk... Sjuksköterska, barnsjuksköterska, käkkirurg/tandläkare, narkosläkare samt såklart plastikkirurgen Dr Malin (vi älskar dig, men det vet du!). Däremellan kommer också ett antal syrror in mellan varven - Hej, Annika/Bettan/Carina/Doris/Ellen/Frida heter jag, och det är jag som jobbar i eftermiddag/ikväll/inatt/nu på morgonen/idag... Strömmen tar aldrig slut, och man förstår ju att E blir vimsig av alla ansikten.

Hierarkin på sjukhuset är för övrigt ett kapitel för sig - det är helt SJUKT vilken rangordning det är! Jag menar, en sak såsom kanylsättning är ju självklar att olika personer rår om eller inte, men då är det ju fråga om utbildning och behörighet. Jag är också glad att det är kirurgerna som opererar och inte ISS-städgubben. Men när man frågar om ett glas saft till E och får till svar att "det får du faktiskt ta med en undersköterska". Såna saker. Allt medan uskorna springer benen av sig i korridoren medan sjuksköterskan sitter på expeditionen och kikar på Blocket, som i safthistorien ovan. Sådant gör en lite konfunderad...
 
E var patient nummer två på onsdagen. De tar patienterna i åldersordning nämligen, och det var en liten bebis före oss. På morgonen duschade E i Hibiscrub (=svintohår...) och fick på sig en liten sjukhussärk. Såg ut som en liten stjärngosse. Fast utan strut och spö. Så fick hon emlaplåster på händerna (som P fick lov att sätta dit, annars vägrade hon i sten. Lättsamt med fyraåringar ibland.) och sen var det bara att vänta. Hon hade inte fått äta efter 02 på morgonen då vi väckte henne och tvingade i henne en ostmacka. Mkt förvirrad, syntes verkligen att hon undrade Men vaffaan håller ni på med? Har ni någon aning om vad klockan är? Hon var även dryckesfastande sedan klockan 06 så humöret var väl inte helt på topp... Men sedan blev det dags för premedicineringen, ett lugnande preparat som gör att borde göra att patienten blir lullig och avslappnad. Föregående fem operationer har E somnat i mitt knä när premeden har kickat in men i onsdags blev hon helspeedad och lite vresig, hon snedtände ganska rejält, och hon hade samma energi som vanligt, sin vanliga envishet i kvadrat och tjurighet i kubik. Hon skulle prompt springa runt, runt, runt i korridorerna med en liten dockvagn - trots att hon mot slutet knappt kunde gå... Skrek bara NÄÄÄÄ!!! när vi ville sätta oss och kolla på film/mysa/läsa saga. Så det var inget annat att göra än att gå i vaket tillstånd ner på operation när det blev dags. Föregående gånger har jag följt med henne ned, men den här gången valde hon själv att det var Pappa P som skulle med. Och egentligen är jag glad för det, för med mina schottisdansande hormoner hade jag inte fixat det tror jag. Det är ju ganska otäckt när barnen tuppar av för det kommer så plötsligt så man får ju för sig att de liksom... dör.

Sedan var det bara för oss att väntaväntaväntaväntavänta... Var nere på stan och åt lite lunch, plockaihopdinegensallad på Cupido i Forumgallerian (rekommenderas!)  vilade och pratade. Hann även med att leta upp sådana där självhäftande örhängen som E velat ha ända sedan vi var hos L & T i Vemdalen och deras dotter A hade sådana. Hitta sådana i Hede, liksom... Till slut kom en sköterska och sade att E var på uppvaket. Jag tog med hennes vapendragare Grå Kanin som återigen fått öronen amputerade eftersom E inte får stoppa något i munnen efter operationen. Usch, det är så många blandade känslor på UVA... Man är lättad över att det gått bra och att hon ligger där, levande och rosig. Samtidigt så liten, så skör, så känslig... Jag satt på UVA från kvart över två tills vi fick åka upp på avdelningen igen kvart i fem. Efter kanske halva tiden ville E att Pappa skulle komma så de ringde ner honom från vår avdelning. Egentligen tar de bara emot en besökande per patient på UVA men det var så lugnt så de hade ingenting emot att vi var två. Satt och satt, förresten. E vaknade till och önskade att jag skulle lägga mig ner i hennes säng vilket jag såklart gjorde. Lustigt vad uppvakningsavdelningar gör en trött... det är lugnt och tyst, ganska varmt och fullt av sovande människor. Det var nästan så att jag nickade till där ett tag...

E fick lite morfin då och då under de första timmarna. Det gjorde henne ganska trött, och så hade hon fått något annat att sova på. Hon sov därför i princip hela eftermiddagen och kvällen. Det var annorlunda än de första operationerna då hon vaknade arg, ledsen och förvirrad. Det var jätteskönt att hon kunde ta sig igenom de första timmarna och sova sig igenom eterdyningarna av narkosen! Hon bara vaknade då och då och var ledsen för att hon inte fick snutta på Grå Kanin. Ganska omgående ville hon börja dricka också. Skönt! Droppet var slut någon gång mitt under natten och då tog de bort påsen utan att sätta dit en ny. Det är alltid en lättnad, tror att jag är den som tycker det är jobbigast. Tycker det ska vara så omständligt och bökigt med den där jäkla slangen som bara snor sig och är i vägen.

En annan bra grej denna vända var att personalen äntligen hörsammade oss i fråga om smärtlindringen. Till saken hör att E blir vansinnig, för att inte säga rabiat, av att få t ex Alvedon i suppar. Mixtur å andra sidan tycker hon är hur gott som helst. Efter de här operationerna vill man inte ge mixtur det första dygnet för kroppen tar tydligen inte upp de verksamma substanserna oralt så nära inpå operationen. Lite konstigt, men så är det tydligen. Att suppa E innebär krig, gråt, skrik, tandagnisslan samt ångest. Från båda håll. Hon är så himla rädd om sin lilla rumpestump och det känns som ett rent övergrepp att ge henne medicinen. Usch och blä. När jag frågade om det kunde finnas några alternativ till supparna så var det äntligen en syrra som lyssnade på mig, och tog tag i saken. Hon pratade med Dr Malin och tillsammans avgjorde de att det bästa för E's del var att vi lät bli supparna helt och istället gav E små duttar av morfin direkt via droppet under natten. På det viset skulle E få sova ordentligt och slippa kämpa och bli ledsen, kränkt och arg över suppositorierna. På morgonen skulle man så kunna glida över på Alvedon och Ipren i mixturform. Det är klart att det känns sådär att ge morfin, men det var så pass små doser att det varken skulle påverka mag/tarmfunktionen (kan bli lite trög av morfin annars) eller göra E illamående. Vi hade en toppen natt och sov gott (nåja, P och jag sov väl sådär i våra obekväma sängar, men det är ju E som är viktigast och hon sov kanon).

Dagen efter var E pigg som en lärka. Fullt ös medvetslös hela dagen, lite kinkigt med maten men det funkade. Det gäller bara att hitta saker som hon tycker är gott och intressant så går det. Det är faktiskt det som är det svåraste med de här operationerna - matrestriktionerna efteråt. Det är flytande kost som gäller i fyra dagar, sedan mos och puré i en vecka. Efter det kan man slusa in på normal mat igen. Vi gick ner till lekterapin också och var där ett par timmar. E var alldeles till sig och visste inte riktigt vad hon skulle leka med först och mest. Hon ville göra allt direkt! Det bästa var dock en båt tror jag, en stor platsbyggd träbåt med kajuta, stege och däck med roder. Där for hon upp och ner och ut på det böljande blå, lilla kapten E.

Vi fick åka hem redan på fredagen (istället för på lördagen som det var tänkt) för E var så pigg. Dr Malin sade att det inte fanns någon anledning att hålla oss kvar - dels var E så pass kry efter själva ingreppet och sedan är det hennes erfarenhet att barnen läker och kurerar sig snabbare hemma i sin egen miljö med sina egna saker. Så vid lunchtid i går lämnade vi Uppsala och Akademiska bakom oss och styrde kosan mot Härliga Härjedalen igen. Sköööööööönt!

Haha, så har jag och E haft vårt första blommor&bin-samtal...

Vi var i badet. Jag klappade mig på den lilla bulan och frågade E om hon kom ihåg vem det är som är där inne. Det gjorde hon.

-Mamma, vad gör bebisen nu?
-Den badar kan man säga. Precis som du och jag.
-???
-Jo, för bebisen ligger liksom i en liten påse i min mage och påsen är full med vatten så bebisen kan bada och simma runt. Och så behöver den inte äta. (Visar E hennes navel och förklarar vad den kommer ifrån). Så när jag äter något så får bebisen också av det. Lite som när man tankar bilen.
-Jaha.

Lång tankepaus med världens mest konfunderade min.

-Hur öppnar man magen då? När bebisen ska ut?
-Man behöver inte öppna magen, för bebisen... hmmm... åker rutschkana.

Tankepaus. Sen världens mest pillimariska flin med glitter i ögonen.

-Vet du vad JAAAG tror?
-Nä?
-Jag tror bebisen åker ut genom SNIPPISEN!

Så var det dags för mig att ta tankepaus. V-a-d-s-ä-g-e-r-m-a-n-n-u-d-å?

-Jo men du har så rätt. Precis så är det faktiskt. Det är väl lite konstigt.
-Men när JAG får barn, då kommer den komma ut i rumpan.




Kanske är bättre än någon trott att låta ungen kolla på Sjukhuset varje dag.


/Oförberedd

Hej alla, jag skriver aldrig här längre, jag VEEEEEEET men det är så himla mycket nu.

Började ju på nytt jobb i september och jag har nog aldrig varit med om maken till jobb. Det är fullt ös medvetslös från 8 till 3. Är personlig assistent till en 13åring och har häcken full så att säga... Nu planerar jag och P dock för semester (läs: bröllopsresa) (läs: rekreation) och vet ni vad? VI ÄR SÅ JÄVLA VÄRDA DET JUST NU!!! Lovar att jag ska skärpa mig med skrivandet.

Haha, förut när jag städade fastnade jag med ena handen i en råttfälla. Pang. Aj. Fick ett utbrott för jag har lite kort temperament just nu och dessutom allergisk klåda över hela kroppen p g a ätit apelsinmarmelad till frulle fast jag vet hur det går. Lackade på hela situationen och vrålade JAG ORKAR INTE MER JUST NU och sprang in till sovrummet och kastade mig på sängen. I know, VUXET Palmer. Very vuxet. Så kom E efter, kramade, pussade och tröstade mig, gav mig sin kompis Råttlund och då blev det lite bättre. Sen säger hon: Men mamma... du ska inte hålla på och städa så mycket. Ligger kanske en del i det haha!








E

Det är faktiskt sant - E's gom är hel! Den är HEL! HEEEL! =) Stygnen har försvunnit, slemhinnan är frisk och alldeles ljusrosa och det är inte så mycket som en grop där inne! För första gången i E's lilla liv har hon ingen gomspalt. Nu återstår ju bara operation för talförbättringen, där de förlänger mjuka delen av gommen bakåt mot svalget men det tar vi sen! Nu ska jag bara vara glad för att främre delen inte längre är kluven. Tji-huuuuuuu!

E, jag älskar dig mest av allt i hela världen.
Du är ju det bästa mamma vet, och det käraste jag har!








<3

Det lärde jag mig under hemfärden från Uppsala igår. Vi skulle stanna för lunch och ca 10 mil från Uppsala låg rätt i tiden. Jag, som körde, sade till P i baksätet:

-Vad tror du om att luncha i Gävle?

Då hördes ett upprört, skarpt och korrigerande från E's plats:

-Mamma! Man får inte säga Gävle!






/Språkpolisen

Haha alltid fångar rubriken någon...

E och jag har alltså checkat in. Hon ligger och snusar snällt i sin säng sedan kl 8 ungefär. Jag har löst lite korsord ute i föräldrahörnan men nu är jag i min säng. Förvånad som vanligt över hur sköna sjukhussängar faktiskt är! Och praktiska. Men skulle nog inte vilja ha en hemma.

Imorgon smäller det. Har träffat kirurg-Malin i eftermiddag och hon är full av tillförsikt inför ingreppet. Två i natt får E äta sista gången före operationen, klockan sex i morgon bitti dricka sista slurken. Undra på att de är ledsna när de vaknar.,, måste ju vara skithungriga och totalt uttorkade! Jag = supermamma har alltså bestämt mig för att gå upp och ställa i ordning lite nattfika strax före två. Måste vakna. Måste.





/Zzz zzz zzz

Imorgon är det dags igen. Klockan 11 läggs vi in på avd. 79B på Akademiska inför E's fjärde operation, varav tredje försöket att få till hårda gommen. Det är ju alltså en liten fistel i gommen eftersom det spruckit upp efter båda operationerna i den främre delen av gommen. E's gom är tydligen lite mer problematisk än den normala eftersom det är ganska "lågt i tak" i hennes mun. Spalten medför problem för lilla fjuttafjun på två områden; talet och ätandet. Talet för att hon av naturliga skäl inte kan bygga upp ett tryck i munhålan och därmed få till en del av talljuden. När hon äter så kommer vissa saker, i synnerhet de extra goda som t ex choklad (fast hmm... hon äter ju inte sånt :/ ) och glass, upp i näsan beroende på att det inte är tillslutet mellan näsa och mun.



Hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas

att dr Malin (världens bästa läkare) får till det den här gången! Jag oroar mig inte så mycket för själva ingreppet förutom att jag kände mig ganska förtvivlad när det sprack upp igen efter förra operationen. Man undrar ju hur många gånger det är operabelt, liksom. Jag har fullt förtroende för teamet och deras kompetens. Däremot är det läskigt med narkosen tycker jag. Fast jag vet ju att hon vaknar igen! Uppvaket och första timmarna efter är påfrestande eftersom E brukar vara ganska ledsen och inte helt kontaktbar alla gånger och droppet är lite otympligt och i vägen. Men rätt vad det är så vaknar hon bara och då är allt som vanligt. Lustigt med ungar. Haha, kommer inte ihåg villken av op det var, men E låg och yrade under resterna av narkosen och vaknade bara till några få sekunder och sov sedan typ en kvart igen. Men så passerade en ambulans på väg till intaget och då slog hon upp sina blå och skrek "Ambambulans!". För att så somna om igen. Då visste vi att det hade vänt.

Usch, det är gruvsamt det här.

Vill inte, men vill förstås ändå.












/Mom

Till middag var det grillad kyckling, färskpotatis bortifrån Bonden (ja, han har ett riktigt namn, ett som börjar på R och slutar på oland men i vår familj och vid närmare eftertanke hela bekantskapskretsen heter han liksom Bonden), lite annat smått och gott. Gottast tyckte E, det var cocktailtomaterna. Hon är galen i dem. När middagen var avklarad kom hon tillbaka till bordet, kröp upp i Morfars knä och grabbade tag i tomatskålen. Pulade in en i munnen och åt med andakt. Så tog hon en till och ytterligare en. Jag sa något om att jag tycker det är bra att hon gillar grönsaker. Då poängterade Morfar att tomaten ju inte är en grönsak, utan en rödsak. E flabbade i säkert en hel minut.

Skulle natta E nu ikväll. Gick till sängen, ställde dit ett glas vatten, tog fram favoritsagan just nu; Birger - det lilla storsjöodjuret; och lade mig ner. E började studsa i sängen, vild som en gnu och alldeles stojig. Hon hoppade så att hon var alldeles vimsig och till slut sade jag

- E, lägg dig ner nu, nu ska vi läsa saga.
- Ja mamma, jag ska. Jag var bara så hoppnödig!




/Mammsen

Tokar och ungar säger sanningen, och sanningen är att ungar säger en massa tok. Och roligt. Kolla bara:


1.
LIlla E hade fått ett paket som grattis-i-eftrskott av N & P. Hon fick det häromdagen till frukost.

-Här E ska du få! Titta!
-Vad är det?
-Ett paket. Från N & P.
-Varför det?
-För att du har fyllt år.
-Jahaa. *Snurrar paketet runt, runt, vrider och tittar på det.*
-Vad litet det är.

2.
Det var en vansinnigt varm dag och vi var på macken och handlade glass. E beställde en Piggelin. Passande... Hon och P satt kvar i bilen och jag handlade till dem båda. P och jag åt Super Flyers (världens kanske i särklass godaste pinnglass, kategori Billig).

-Här, E, här är din glass. Jag ska bara ta av papperet, Så, här, varsågod.
-Åååå, tack mamma! Ååå, jätte-jam-jam!

3.
Var hos svärisarna. Svärfar J hade tvättat och vaxat båten, och så gick vi ut och skulle kolla på P's gamla bil och luska ut varför den inte vill starta riktigt. E skrotade fram och åter i trädgården och kom så småningom till baksidan och ser vagnen med den övertäckta båten. Utbrister så förnöjt;

-Kolla, mamma! Där är båten - underbart!

4.
Ett hus är i Viken är till salu. Eller, ja ett par stycken faktiskt, men det är ett speciellt detta lilla case handlade om. Mina föräldrar är lite på jakt efter något häruppe och så när nämnda hus kom ut som saluobjekt bestämde jag och P att vi skulle gå bort och kolla på det. Hämtade därför E på dagis och P åkte direkt till húset efter jobbet. Vi skulle ses där tillsammans med mäklaren. Dialog från dagis den eftermiddagen:

-Heeeeeeeeeeeeeeeej mamma!
-Hej skrufs! Vet du vad vi ska göra nu?
-Nä?
-Vi ska åka och kolla på ett hus som morfar och mormor kanske vill flytta in i.
-Ååååh! Spännande!

Så lillgammal....





/Mamma

Några saker som E har sagt den senaste tiden;


E hade tur och fick sån där fruktdricka på tetra till maten (ibland fallerar man...)

E: jag vill ha mer att dricka.
P: Nä, men du får inte mer Mer förrän du har ätit lite till.
E: (finurligt flin) Mäh, pappa - jag vill ha MINDRE!


P och E åt middag själva för jag jobbade.

P: Var det gott?
E: Hmm... näää... Men jag var hungrig.


P och en elektiker med samma namn var i källaren och grejade med installationen av nya tvättmaskinen och tumlaren. Jag och E satt i soffan, kollade på TV och åt kvällsmackan. P ropade att de var tvungna att slå av elen ett tag. TVn dog förstås. E blev lite fundersam och bad mig slå på TVn igen. Det går inte sade jag, för elektrikern är inte färdig än. Nähä. Så kom vi i säng, och hade sagt godnatt och allt sånt och det hade varit tyst ett tag. Så klampade det till i källartrappen och elektrikern gick upp, sa hej till P och for iväg. Allt hördes förstås ganska bra in till mig och E. Tyst ett tag igen. Så säger E bara, innan hon däckade kapitalt:

-Nu funkar TVn, mamma.

Halva Hedes barnaskara har haft den under den gångna veckan och i natt slog den till här hemma. Magsjukan. Stackars lilla E kaskadkräktes (älskar det ordet, det är SÅ talande) ett par vändor under natten. På morgonen verkade hon åter ganska pigg och hon hittade sin pipmugg med vatten. Körde i sig i princip hela innan vi hann på henne och i och med det var det ju kört igen... Nu sitter vi i vår bautastora puff Sit on it (finns på inreda.com) och E får inta svalt te spetsat med druvsocker, per sked. Hon är skitirriterad för att hon inte får dricka men jag vill ju att hon ska få behålla den lilla vätska hon får ner...  Har beställt rostfranska med P, mamma hävdar att det är det bästa att äta för det torkar liksom upp nere i magen. Får se om E är lika pigg på att äta som att dricka.

Vi hörs! Elli

E har varit sjuk. Riktigt genomförkyld med feber och envis hosta. Trodde nästan hon åkt på krupp natten mot måndagen för det lät skitläskigt när hon andades men på dagarna har hon varit pigg och rask som vanligt. Men haft kortare stubin och självklart har hon varit påverkad, inte tu tal om saken. Inget dagis med andra ord. P var hemma med E i måndags och tisdags och på onsdagen och igår torsdag var hon med mig på Lilla E. Det går ju som det går...

"Mamma?"
"Ja, skatten min?"
"Vad är det här?"
"En amningskudde."
"Ja-haa. Varför då?"

"Mamma?"
"Ja, älskling?"
"Vad är det här?"
"En prismärkare, så man kan göra prislappar."
"Jaså. Varför då?"

"Mamma?"
(Suckelisuck.)
"Ja, hjärtaskatt?"
"Jag ääääääääälskar dig! Du är min älskling!"
"Åååå, och du är min!"
*puss puss puss*
"Och vad är det här?"

Så höll det på. I två dagar. Kan ju säga att jag var ganska så simmig i huvudet när klockan blev 16 på torsdagen och P kom och hämtade. Nu är det fredag och jag och E är hemma idag. Vi ska tvätta och jag ska ha torka-tvätten-utomhus-premiär (vi kommer ha landets mest väldoftande säng inatt!), nu är det fanken dags, nu är jag trött på att torka tvätt i pannrummet/nerehallen/gästrummet. Ska nog städa lite också, mamma kommer sent ikväll och hon blir så glad när det är fint. Själv har jag liksom tappat uppfattningsförmågan om sånt där - man vadar mellan plastbilar, hoppar över dockvagnen och springer slalombanor runt småjärnvägstågvagnar utan att liksom se dem. Antar att det är i ren självbevarelsedrift - alla som någon gång trampat barfota på en legobit mitt i natten vet vad jag menar. Jag gillar att ha fint omkring mig, det gör jag absolut, men det inte så att jag går runt och har ångest om det är lite rörigt hemma. Men nog fasen är det skönt att ha städat. Nu ska jag sätta fart. Lägger in en före- och en efterbild sen, haha!

Puss, Elli